Arbetsmarknadschef som fixar svartjobb åt arbetslösa
Det jag förvånas över då alla skriver om arbetslösa, som inte vill flytta för att få ett jobb: hur sjutton skall de få en bostad?
Är det konstigt att det inte finns några jobb då man inrättat arbetsläger i Sveriges alla kommuner dit man skickar arbetslösa, socialbidragstagare och de som skall rehabiliteras? Kommunerna har gratis arbetskraft och slipper anställa eller ta in vikarier. Skrota alla dess "kompetenshöjande" fångläger så kommer arbetslösheten sjunka.
Många arbetslösa har också skulder. Indrivningar och utmätningar ökar lavinartat. Och med betalningsanmärkningar får du ingen bostad. Företagen har inga bostäder att hyra ut, om du inte får ett toppjobb vill säga.
Och vad
hände med barnperspektivet? Skall ungar behöva flytta runt, byta skolor, kompisar m.m. för att man får ett jobb 50 mil bort? Det är jobbigt för alla barn, och framför allt för bokstavsbarn som behöver stabilitet mer än andra.
Och så kommer nästa aspekt: för att anses som en god förälder i detta land, skall du ha ett välfungerande och stort nätverk runt barnen så de inte blir isolerade. Åtminstone om man får tro socialtjänstens bedömningar. Skall man då flytta ifrån ett fungerande nätverk och isolera barnen för att man får ett jobb någon annanstans?
Och så tar vi alla vi vanliga dödliga som blir deprimerade av höstmörkret. Ju längre norrut vi kommer, desto fler blir depressionerna och självmorden. Skall vi skicka redan deprimerade, arbetslösa till Norrland om det finns jobb? Jag har satt min fot där en gång, aldrig mer. Personligen hade jag blivit tokig av att bo där uppe, men har full förståelse för de som väljer att bo där.
Gynnar det barnen att tvinga familjen till en flytt? Det pratas så mycket om barnperspektivet, men det glöms alltid bort när beslut fattas.
Varför inte flytta Rosenbad till Dalarna och Riksdagshuset till Norrbotten? Jag tror det hade gjort politiker gott att vistas där några år med besöksförbud i Stockholm.
Är det konstigt att det inte finns några jobb då man inrättat arbetsläger i Sveriges alla kommuner dit man skickar arbetslösa, socialbidragstagare och de som skall rehabiliteras? Kommunerna har gratis arbetskraft och slipper anställa eller ta in vikarier. Skrota alla dess "kompetenshöjande" fångläger så kommer arbetslösheten sjunka.
I min kommun fixar arbetsmarknadschefen svartjobb åt arbetslösa praktikanter. Det är inte klokt. Han borde istället trycka på uppdragsgivaren att anställa för att få ut fler i arbete. Det är hans jobb.
Vaccinerar man svin mot influensa?
I den här fattiga, lilla kommunen lånar de ut reflexvästar till skolbarn. Mitt ena barn går i förskoleklass och han kan låna en väst som man förbinder sig att lämna tillbaks efter tre år.
Jag trodde det hela var ett aprilskämt, men det är ju faktiskt november. Med tanke på att en reflexväst helst inte skall tvättas mer än 25 ggr, betyder det att man får tvätta den högst var 6:e vecka. Och eftersom man skall lämna tillbaks den antar jag att nya skolbarn skall få dessa begagnade reflexvästar utlånade till sig.
Det är otroligt fattigt måste jag säga. Istället för att mumsa mackor på Kommunhuset borde de ägna sig mer åt sponsring. Hur svårt kan det bli att få lite tillskott i kassan så skolbarnen kan gå till och från bussen samtidigt som de syns i mörkret?
Naturligtvis kommer jag inte låna någon väst. Så fattig är jag inte att jag inte har råd med detta. Dessutom har jag drösvis liggandes hemmavid efter att kidsen fick dem gratis på dagis tidigare.
Dagens mest pinsamma artikel i tidningen: när kommunens vård- och omsorgspersonal skulle få svininfluensavaccinet, fick de höra att doserna var slut. Samtidigt kom det fram att uppsatta politiker inom socialnämnden redan fått sitt vaccin. Kommunen har bara följt Smittskyddsinstitutets rekommendationer och låtit de viktigaste gå först: ordförande samt vice ordförande. Jag skulle vilja se dessa två viktigpettrar ta marktjänst när vårdpersonal insjuknar. Vad vet jag? De kanske är bra på att byta blöjor på gamla? Eller är det så att man vaccinerar svinen först?
Lyteskomik
Finns det något bättre än sinnessjuk humor? :-D
Bara omgivningen är nöjd, till vilket pris som helst, är alla glada...
Klockrent! Knarka får man gärna göra - om en läkare ger dig det...
Folktandvården diskriminerar barn
Jag har aldrig sagt rakt ut till mitt barn att han har ADHD, inte att jag själv har det heller. Det finns flera anledningar till detta: jag ser det inte som någon sjukdom, funktionshinder är det knappast heller då normen är satt av en "normalpopulation". Vi pratar om olika människotyper och att vissa saker är lättare och svårare. Alla är olika och det är tur det för världen hade varit tråkig annars.
Följande utspelar sig hos tandläkaren idag då jag tog med barnet dit:
Vi kommer in och sonen sätter sig i tandläkarstolen.
- Stämmer adressen? frågar tandläkaren.
- Ja, svarar jag.
- Är det rätt telefonnummer?
- Ja.
- Är han allergisk mot något?
- Nej.
- Har han ätit penicillin någon gång?
- Ja.
- Tål han bedövningssprutor?
- Det antar jag.
- Har han ADHD?
Vad i hela h-vete säger människan? Varför står det med hos tandläkaren?
Jag var i chock, spände hatfyllt ögonen i henne och mimade ett SLUTA. Det blev ännu värre när hon inte fattade piken och skulle ta frågan en gång till. Jag avbröt henne med ett: "Är du inte fruktansvärt opedagogisk just nu?"
- Ja, men jag undrade om han har kvar det?
- Ser det ut som jag kan trolla? Nej, det växer inte bort.
Först tänkte jag anmäla det hela, men efter att ha tillbringat kvällen med att läsa patientjournallagen, tandvårdsaspekter på ADHD m.m, så sitter jag här fullständigt chockad.
Varför är jag egentligen chockerad? När skall jag sluta ha min naiva rättvisesyn på saker och ting?
Tydligen är det relevant för tandläkaren att skriva in om man lider av något funktionshinder. På papperet är det viktigt för bemötandet. Jojo, det fick vi bevis på idag.
Går man djupare än så, betyder det mycket för en tandläkare att behandla våra bokstavständer. Vi tillhör nämligen en riskgrupp, tandvårdskostnaderna för oss beräknas bli högre än medel, och de får mer pengar från Landstinget. Ju fler personer i en riskgrupp = desto mer cash får de i förskott för sina behandlingar - även om vi inte ens behöver mer tandvård än fru Svensson.
All denna skit för jag sade ifrån (via telefon) en gång då tandläkaren tyckte jag kunde ta dit alla syskon samtidigt. Jag nämnde ADHD i förbigående och tyckte det var bättre att han kom utan småsyskon. Notering i journalen på en gång.
Vad är det för SS-samhälle vi lever i?
Sade på skoj till min bästa vän att: "Nu är jag så heligt förbannad på allt att jag snart joinar AFA!" - vilket inte var ett seriöst uttalade. Svaret löd: "Har du inte tillräckligt många bokstavskombinationer redan?" Haha! Det är humor det! :-D
Klart man måste ifrågasätta allt...
Fotbollspsykos
Jag har nog hamnat i en offra mig psykos. Nu skall ni få höra vad jag gjort ikväll: jag tog med sönerna på fotbollsmatch! Jag!?!
Bollsporter är det värsta jag vet, antagligen för min usla koordinationsförmåga.
- Mamma! Det här var jättetråkigt. Jag vill aldrig åka på fotbollsmatch igen! hördes samstämmigt från baksätet i bilen.
Bollsporter är det värsta jag vet, antagligen för min usla koordinationsförmåga.
När jag som liten följde med min far på fotbollsmatcher, roade jag mig med att springa till kiosken i tid och otid, samt rulla nedför grässlänten (det var ingen som brydde sig om man krockade med domaren eller rullade ut på planen under denna tid - barn fick vara barn).
- Mamma! Det här var jättetråkigt. Jag vill aldrig åka på fotbollsmatch igen! hördes samstämmigt från baksätet i bilen.
Och det var verkligen inte roligt. Det var skollaget som hade turnering så vidare värst mycket action var det inte. Nästa gång får bli hockey. Vad gör man inte för de små liven? Det är ju nästan inte klokt :-D
Porrbilder på skolbuss
Jag har tänkt i dagar att jag måste skriva ett positivt blogginlägg, men inspirationen vägrar infinna sig. Dock mår jag bättre nu och är på G igen. Jag våndas bara över att ringa min galna chef och fråga om jag får komma tillbaks som timvikarie. Usch!
När jag följde sonen till skolbussen i morse, fick jag höra av ett äldre barn att en kille i sexan retar sonen. "Sätt dig inte hos honom", sade det äldre barnet då de klev på.
När jag försöker sätta mig in i det hela, blir jag så förbannat arg och frustrerad. En 12-åring sitter och visar bilder för en liten kille som har svårt för de sociala bitarna, sonen tycker killen är cool och vill gärna vara kompis med honom, han klipper ut bilder som han tycker är tuffa, och den stora killen gör narr av sonen utan att han förstår det, samtidigt som alla runt omkring dem hajjar. Det är så beklämmande. Men samtidigt borde jag kanske vara glad över att sonen inte fattar att den andra killen gör sig löjlig över honom. Arrgh!
Det här med skolbussar kan vara en mardröm för många. Jag minns med fasa de få dagar jag tog mig till skolan med skolbussen i högstadiet. Vilken pina! Jag gick i gången och alla slog efter mig, hånade mig och talade om hur ful jag var. Varenda gång.
Ursäkta mig, men jag blir snart skogstokig av ilska över hur det här samhället är ordnat. Och jag finner inget märkligt i att just ADHD är överrepresenterat på våra anstalter. Vem f-n står ut? Man passar inte in i normen, men skall infinna sig där ändå - trots att man blir lika bannad som asylbarnen i Vellinge. Till slut flippar man över och gör något korkat.
När jag följde sonen till skolbussen i morse, fick jag höra av ett äldre barn att en kille i sexan retar sonen. "Sätt dig inte hos honom", sade det äldre barnet då de klev på.
Senare, efter skoldagens slut, frågade jag ut sonen om det är så att någon pojke retar honom på skolbussen. "Nej, mamma! Han är jättesnäll. Han har en tuff, röd tröja och fina skor. Och han brukar visa bilder för mig."
Just det här med bilderna har jag hört förut, men inte reflekterat så mycket över det. Sonen började klippa ut bilder på Bionicle och Turtles för han också ville visa upp något.
- Vad är det för bilder han har då? undrar jag.
- Äh, sluta nu! säger en uppenbart generad son.
- Jag var bara nyfiken på om han också hade med Turtlesbilder.
- Nej!
- Nähä, vad är det då? Nu är jag j-ligt misstänksam eftersom jag fått reda på att pojken är dubbelt så gammal. Är det bilder på djur, bilar eller robotar?
- Gubbar, säger sonen.
- Gubbar? Jag visste det! Nu måste jag förhålla mig lugn. Vad gör gubbarna då? F-n, vad jag tjatar. Men det här måste jag ta itu med - oavsett om han vill prata eller ej.
Inget svar.
- Vad gör gubbarna? Spänner de musklerna? Hoppar de fallskärm eller badar de kanske?
- Nej!
- Är det bara gubbar på bilderna? undrar jag.
- Nej!
- Vad är det mer då?
- Flickor.
- Jaha. Kramas de? Eller är de ute på promenad?
- Nej. Flickorna står på händer och har masker för ansiktet.
- Jaså? Har de kläder på sig eller är de nakna? frågar jag.
Här tog det bom stopp. Han ville inte prata mer och jag lät det bero. Som tur var kom det här barnet, som berättat att sonen blev retad, på besök lite senare under dagen. Jag frågade honom, med lov om anonymitet, hur det gick till när den äldre pojken retades med sonen. Och det var som jag misstänkte: pojkspolingen gör narr av sonen, pekar finger bakom hans rygg etc. och min son hajjar inte riktigt. Eller så vill han helt enkelt inte eftersom han varit retad förr. Jag frågade om pojken sitter och visar porrbilder på skolbussen och fick höra att han har dem i mobilen, men den låser man in på skolan så i skolans värld förekommer ingen porrvisning.
Pratade med sonen igen om det här med bilderna och sade att det inte är okej att äldre pojkar visar sådant när man bara är 6 år gammal. Att det är dumt. Då försvarar sonen honom eftersom han tycker han är en cool kille.
Vid det här laget har jag begynnande migrän, raggar tag på telefonnumret till killen och ringer senare upp och pratar med hans pappa. Han tog det bra, tyckte inte det var okej, och lovade bättre ordning i skolbussen framöver.
När jag försöker sätta mig in i det hela, blir jag så förbannat arg och frustrerad. En 12-åring sitter och visar bilder för en liten kille som har svårt för de sociala bitarna, sonen tycker killen är cool och vill gärna vara kompis med honom, han klipper ut bilder som han tycker är tuffa, och den stora killen gör narr av sonen utan att han förstår det, samtidigt som alla runt omkring dem hajjar. Det är så beklämmande. Men samtidigt borde jag kanske vara glad över att sonen inte fattar att den andra killen gör sig löjlig över honom. Arrgh!
Det här med skolbussar kan vara en mardröm för många. Jag minns med fasa de få dagar jag tog mig till skolan med skolbussen i högstadiet. Vilken pina! Jag gick i gången och alla slog efter mig, hånade mig och talade om hur ful jag var. Varenda gång.
Busschauffören tar ansvar för sitt körande, han kan inte vara ordningsvakt samtidigt. Men att det inte skett någon förändring på skolbussarna sedan 70-talet är inte klokt. Man behöver faktiskt ha någon form av ordningsvakt där för att trygga tillvaron för våra barn. Det är alltför många som blir utsatta i just den här situationen.
Ursäkta mig, men jag blir snart skogstokig av ilska över hur det här samhället är ordnat. Och jag finner inget märkligt i att just ADHD är överrepresenterat på våra anstalter. Vem f-n står ut? Man passar inte in i normen, men skall infinna sig där ändå - trots att man blir lika bannad som asylbarnen i Vellinge. Till slut flippar man över och gör något korkat.
Min läkare tyckte jag skulle införskaffa en boxningssäck att slå på då jag är frustrerad. Tanken har slagit mig tidigare och det finns fler i det här huset som behöver ta ut sin ilska på ett dött ting. Det är verkligen inte nyttigt med denna skallebank vareviga dag
Stresskollaps
Jag försökte med konststycket att plugga 50% psykologi vid universitetet, arbeta heltid inom socialpsykiatrin med en timmes resväg till jobbet, pussla ihop hämtning + lämning på dagis, springa på möten, omboka barns tandläkartid för femte gången och de hatar mig på Folktandvården vid detta laget, socialträna kidsen, gå i Mulleskola enda lediga dagen i veckan, handla, sköta hemmet och PANG! Stresskollaps. Vilken människa som helst kunde förutspått att det skulle bli så, även jag. Jobbat för mycket, sovit för lite, inte hunnit äta ordentligt och all denna stress uppå alltihop. Smällen lät högt.
Den största stressfaktorn är min äldste son. Inte han som person - även om han är jobbig stundtals - utan allt runt omkring man ideligen måste kriga för medan man är totalt missförstådd hela tiden.
Jag var på skolkonferens förra veckan. Det var ingen rolig historia.
Redan då jag klev in genom dörrarna till skolans värld hade en journalist kunnat intervjua mig om hur mötet hade gått; det räckte att se psykologens bistra min, sonen som hade transformerats till en ilsken studsboll och personalens attityd för att veta hur samtalet skulle sluta: allt är den där knasiga morsans fel.
Barnpsykologen, som jag tyckte väldigt bra om i början och som verkade kompetent, visade sig inte vara mycket att hålla i när åskan går. Han konstaterade visserligen att sonens svårigheter uppfyller ADHD-spektrat, men sade också att hans beteendestörningar är ett större bekymmer och att jag borde fått remiss till BUP istället. Jag ifrågasatte det lite fint i och med att 65% av alla dampbarn också uppfyller kriterierna för beteendestörning, uppförandestörning, trotssyndrom whatever. Han pratade bort det och jag orkade inte fortsätta. Remitterar han vidare 65% av alla remisser han får? Hur många har endast ren ADHD-problematik och inte utvecklat negativa följder p.g.a. det?
Gubben, och dylika barnpsykolog, avslutade kontakten under mötet med hänvisning till BUP, sade att det är grymt att inte sätta gränser gentemot barn (ett dygnet-runt-göra för varje förälder med utagerande bokstavsbarn) och Gud vet vad. Som om inte detta vore förödmjukande nog, säger han till skolpersonalen att de inte behöver ändra något i sin pedagogik. Efter att ha varit med i skolan under 4 timmar då personal givetvis agerar bättre än i normala fall... Och går emot allt vad pedagogik heter då det gäller bokstavsbarn: att hitta strategier som fungerar för just DET barnet. Jag började nästan fundera på om han blivit senil på äldre dagar...
Antagligen handlar det om pengar och tidsbrist. Har får en unge på halsen som vägrar göra tester, gubben åker 11 mil t&r till skolan (hans chef gnällde över att han tog bilen en tisdag istället för onsdag, som om jag bryr mig, det bekräftar bara min teori) för att försöka få till det med tester. Istället för att vara pedagogisk och försöka arbeta fram testmaterialet, provocerar han sonen och sedan kan han lätt vifta bort alltihop med att han har för mycket beteendestörningar och inte tillhör hans område.
Mitt arma hjärta slets nästan itu efter mötet då gubben kikade in i verkstaden där sonen byggde på ett projekt. Åldringen sade hej då och sonen svarade inte. Eftersom han är i sin egen värld ibland, och inte hör, så frågade jag om han inte skulle säga hej då till barnpsykologen.
- ALDRIG I LIVET!!! skrek han utan att ägna honom en blick.
En fröken, som stod med ryggen till och trodde hon var osynlig (och Gud hjälpe mig vad jag hatar detta osynlighetsfenomen då de är i samma rum med en damptant med milslång radar för allt som sker), tittar på barnpsykologen och himlar med ögonen och skakar på sina blonda lockar. Jag hade svårt att fatta att detta beteende kom från en kvinna i min egen ålder, eller till och med äldre. Landet i ett nötskal. Jag längtar till civilisationen, var den nu finns för sådana mönsterexempel i sociala sammanhang som mig själv ;-P Gubbskrället tittade tillbaks och det var tur för honom att han inte himlade med ögonen, han också, det räckte med en bekräftande blick åt hennes håll för jag skulle inse hur mycket skit de gaggat.
Det är vid sådana här tillfällen jag saknar att vara dysfunktionellt bokstavsbarn: vad skönt det hade varit att få gå bärsärk med ett baseballträ och be alla fara och flyga, utan minsta tanke på konsekvenserna...
Fråga mig inte vad jag hade hoppats på, för det vet jag knappt själv. Typ en underbar psykolog, som en jag känner inom vuxenpsykiatrin, som kan vara stöd i samtal med skola etc. och förklara att jag är den kloka varelse jag är och att min ADHD är ett plus i kanten då jag har ett stort försprång i pedagogiken jämfört med andra. Inte en gubbe som håller med skolan i deras ålderdomliga filosofi att det är hemmiljön som är boven i dramat. Den fantastiska psykologens ord klingade liksom bort mitt i denna förödmjukelse. Allt som stod skrivet i rött framför ögonen var att jag gör fel och är hopplös, som jag alltid varit. Jag kunde lika gärna ha gått ut och hängt mig den dagen, så pissigt kändes det. Fast jag såg två andra barn, som dessutom är mina, utan beteendestörningar och tänkte att jag kanske är lite bra ändå. Men det sista jag ville ha var en tredje remiss på lika många år. På sätt och vis är det kanske lika bra att stå över det då det inte händer något efter en diagnos, möjligtvis blir man rekommenderad soc och då kan man lika gärna gå dit på en gång. Ekorrhjul av meningslösa instanser... Och min enda frågeställning är: har sonen Asperger utöver sin ADHD, eller vad är det frågan om?
Ja, detta var dråpslag nummer ett. Här kommer del två i denna roman:
På jobbet dagen efter denna skolkonferens, var vi för lite personal, för mycket att göra, då jag drog en gräns för Borderlinetanten blev hon skogstokig och sade att jag var egen, knasig, den fulaste kvinna hon skådat, usel klädsmak och hon skulle minsann ringa chefen och se till att jag fick sparken. Dessutom ringde hon faktiskt chefen, vilket hon gör typ 10 ggr/dag, men fram till denna dag har jag varit någorlunda förskonad från hennes vrede.
Panikångestattacker kröp sig på, jag fick springa in på toaletten och djupandas varje halvtimme, kunde knappt vistas i samma rum som de boende, har begynnande tremor som eskalerade så skallen och händerna skakade.
- Vad du skakar! Är du sjuk? ifrågasätter Borderlinetanten som är den mest gemena kvinna jag någonsin mött.
Till slut kunde jag knappt prata och det kändes som jag antingen skulle svimma eller rasa ihop i ett epilepsianfall. Hemskt var det att köra bil en timme hem efteråt, jag fattar fortfarande inte hur det gick till.
Dagen efter sjukskrev jag mig, de ringde från jobbet under helgen och jag blev bara mer uppstressad över att hinna återhämta mig från en stresskollaps på mindre än en vecka. Till slut fick jag säga som det var: att jag kraschlandat med skallen före och inte kan fullfölja vikariatet november ut.
Dråpslag nummer tre:
Eftersom jag skulle vikarierat är jag inte arbetssökande. Och eftersom jag endast är timvikarie, utan schema, får jag ingen sjukpenning. Dessutom har jag fått vårdbidrag för sonen, vilket definitivt inte är något man kan försörja sig på, kan jag heller inte vara sjukskriven. Alltså måste jag börja leta praktikplats igen och stå till arbetsmarknadens förfogande - trots att jag verkligen inte är i stånd till det.
Att ha vårdbidrag jämställs med arbetsförmåga - även fast det inte är SGI-grundande. Så om man orkar med sina barn förutsätts det att man orkar arbeta i samma utsträckning. Helt absurt måste jag säga.
För att ge ett av mina bisarra exempel åter igen:
Skjut mig i bägge benen och jag kommer hasa efter mina barn för att rädda dem, jag kommer kräla tills det svartnar för ögonen och allt blir stilla. Först då ger jag upp. När mitt liv tar slut.
Skjut mig i bägge benen på min arbetsplats och jag kommer inte lyfta ett finger för att rädda någon psykpatient. Jag kryper in i en garderob och räddar mig själv så barnen skall ha sin mor i livet. Att orka med sina barn är prioritet nummer ett. Hur dåligt jag än mår skall de ha sin frukost, middag, kvällsmat, det skall läsas läxor, de behöver sitt dagis och sin skola o.s.v. Det är livet och det måste man orka med.
Ett jobb är inte samma sak. Ett jobb är ett jobb och ingen levande varelse som dukar under om man själv gör det. Jag har inte samma motivation att utföra en arbetsuppgift som jag har då det gäller ungarna.
Får man tycka så i dagens arbetslösa Sverige? Jag tycker så. Och jag klarar av barnen och möjligtvis jobba deltid, men inte mer.
Just nu behöver jag vila, men har ingen avlastning. Det får gå ändå.
Det sista för ikväll: Skam den som ger sig! Det kommer fixa sig. Positivt tänkande.
Den största stressfaktorn är min äldste son. Inte han som person - även om han är jobbig stundtals - utan allt runt omkring man ideligen måste kriga för medan man är totalt missförstådd hela tiden.
Jag var på skolkonferens förra veckan. Det var ingen rolig historia.
Redan då jag klev in genom dörrarna till skolans värld hade en journalist kunnat intervjua mig om hur mötet hade gått; det räckte att se psykologens bistra min, sonen som hade transformerats till en ilsken studsboll och personalens attityd för att veta hur samtalet skulle sluta: allt är den där knasiga morsans fel.
Barnpsykologen, som jag tyckte väldigt bra om i början och som verkade kompetent, visade sig inte vara mycket att hålla i när åskan går. Han konstaterade visserligen att sonens svårigheter uppfyller ADHD-spektrat, men sade också att hans beteendestörningar är ett större bekymmer och att jag borde fått remiss till BUP istället. Jag ifrågasatte det lite fint i och med att 65% av alla dampbarn också uppfyller kriterierna för beteendestörning, uppförandestörning, trotssyndrom whatever. Han pratade bort det och jag orkade inte fortsätta. Remitterar han vidare 65% av alla remisser han får? Hur många har endast ren ADHD-problematik och inte utvecklat negativa följder p.g.a. det?
Gubben, och dylika barnpsykolog, avslutade kontakten under mötet med hänvisning till BUP, sade att det är grymt att inte sätta gränser gentemot barn (ett dygnet-runt-göra för varje förälder med utagerande bokstavsbarn) och Gud vet vad. Som om inte detta vore förödmjukande nog, säger han till skolpersonalen att de inte behöver ändra något i sin pedagogik. Efter att ha varit med i skolan under 4 timmar då personal givetvis agerar bättre än i normala fall... Och går emot allt vad pedagogik heter då det gäller bokstavsbarn: att hitta strategier som fungerar för just DET barnet. Jag började nästan fundera på om han blivit senil på äldre dagar...
Antagligen handlar det om pengar och tidsbrist. Har får en unge på halsen som vägrar göra tester, gubben åker 11 mil t&r till skolan (hans chef gnällde över att han tog bilen en tisdag istället för onsdag, som om jag bryr mig, det bekräftar bara min teori) för att försöka få till det med tester. Istället för att vara pedagogisk och försöka arbeta fram testmaterialet, provocerar han sonen och sedan kan han lätt vifta bort alltihop med att han har för mycket beteendestörningar och inte tillhör hans område.
Mitt arma hjärta slets nästan itu efter mötet då gubben kikade in i verkstaden där sonen byggde på ett projekt. Åldringen sade hej då och sonen svarade inte. Eftersom han är i sin egen värld ibland, och inte hör, så frågade jag om han inte skulle säga hej då till barnpsykologen.
- ALDRIG I LIVET!!! skrek han utan att ägna honom en blick.
En fröken, som stod med ryggen till och trodde hon var osynlig (och Gud hjälpe mig vad jag hatar detta osynlighetsfenomen då de är i samma rum med en damptant med milslång radar för allt som sker), tittar på barnpsykologen och himlar med ögonen och skakar på sina blonda lockar. Jag hade svårt att fatta att detta beteende kom från en kvinna i min egen ålder, eller till och med äldre. Landet i ett nötskal. Jag längtar till civilisationen, var den nu finns för sådana mönsterexempel i sociala sammanhang som mig själv ;-P Gubbskrället tittade tillbaks och det var tur för honom att han inte himlade med ögonen, han också, det räckte med en bekräftande blick åt hennes håll för jag skulle inse hur mycket skit de gaggat.
Det är vid sådana här tillfällen jag saknar att vara dysfunktionellt bokstavsbarn: vad skönt det hade varit att få gå bärsärk med ett baseballträ och be alla fara och flyga, utan minsta tanke på konsekvenserna...
Fråga mig inte vad jag hade hoppats på, för det vet jag knappt själv. Typ en underbar psykolog, som en jag känner inom vuxenpsykiatrin, som kan vara stöd i samtal med skola etc. och förklara att jag är den kloka varelse jag är och att min ADHD är ett plus i kanten då jag har ett stort försprång i pedagogiken jämfört med andra. Inte en gubbe som håller med skolan i deras ålderdomliga filosofi att det är hemmiljön som är boven i dramat. Den fantastiska psykologens ord klingade liksom bort mitt i denna förödmjukelse. Allt som stod skrivet i rött framför ögonen var att jag gör fel och är hopplös, som jag alltid varit. Jag kunde lika gärna ha gått ut och hängt mig den dagen, så pissigt kändes det. Fast jag såg två andra barn, som dessutom är mina, utan beteendestörningar och tänkte att jag kanske är lite bra ändå. Men det sista jag ville ha var en tredje remiss på lika många år. På sätt och vis är det kanske lika bra att stå över det då det inte händer något efter en diagnos, möjligtvis blir man rekommenderad soc och då kan man lika gärna gå dit på en gång. Ekorrhjul av meningslösa instanser... Och min enda frågeställning är: har sonen Asperger utöver sin ADHD, eller vad är det frågan om?
Ja, detta var dråpslag nummer ett. Här kommer del två i denna roman:
På jobbet dagen efter denna skolkonferens, var vi för lite personal, för mycket att göra, då jag drog en gräns för Borderlinetanten blev hon skogstokig och sade att jag var egen, knasig, den fulaste kvinna hon skådat, usel klädsmak och hon skulle minsann ringa chefen och se till att jag fick sparken. Dessutom ringde hon faktiskt chefen, vilket hon gör typ 10 ggr/dag, men fram till denna dag har jag varit någorlunda förskonad från hennes vrede.
Panikångestattacker kröp sig på, jag fick springa in på toaletten och djupandas varje halvtimme, kunde knappt vistas i samma rum som de boende, har begynnande tremor som eskalerade så skallen och händerna skakade.
- Vad du skakar! Är du sjuk? ifrågasätter Borderlinetanten som är den mest gemena kvinna jag någonsin mött.
Till slut kunde jag knappt prata och det kändes som jag antingen skulle svimma eller rasa ihop i ett epilepsianfall. Hemskt var det att köra bil en timme hem efteråt, jag fattar fortfarande inte hur det gick till.
Dagen efter sjukskrev jag mig, de ringde från jobbet under helgen och jag blev bara mer uppstressad över att hinna återhämta mig från en stresskollaps på mindre än en vecka. Till slut fick jag säga som det var: att jag kraschlandat med skallen före och inte kan fullfölja vikariatet november ut.
Dråpslag nummer tre:
Eftersom jag skulle vikarierat är jag inte arbetssökande. Och eftersom jag endast är timvikarie, utan schema, får jag ingen sjukpenning. Dessutom har jag fått vårdbidrag för sonen, vilket definitivt inte är något man kan försörja sig på, kan jag heller inte vara sjukskriven. Alltså måste jag börja leta praktikplats igen och stå till arbetsmarknadens förfogande - trots att jag verkligen inte är i stånd till det.
Att ha vårdbidrag jämställs med arbetsförmåga - även fast det inte är SGI-grundande. Så om man orkar med sina barn förutsätts det att man orkar arbeta i samma utsträckning. Helt absurt måste jag säga.
För att ge ett av mina bisarra exempel åter igen:
Skjut mig i bägge benen och jag kommer hasa efter mina barn för att rädda dem, jag kommer kräla tills det svartnar för ögonen och allt blir stilla. Först då ger jag upp. När mitt liv tar slut.
Skjut mig i bägge benen på min arbetsplats och jag kommer inte lyfta ett finger för att rädda någon psykpatient. Jag kryper in i en garderob och räddar mig själv så barnen skall ha sin mor i livet. Att orka med sina barn är prioritet nummer ett. Hur dåligt jag än mår skall de ha sin frukost, middag, kvällsmat, det skall läsas läxor, de behöver sitt dagis och sin skola o.s.v. Det är livet och det måste man orka med.
Ett jobb är inte samma sak. Ett jobb är ett jobb och ingen levande varelse som dukar under om man själv gör det. Jag har inte samma motivation att utföra en arbetsuppgift som jag har då det gäller ungarna.
Får man tycka så i dagens arbetslösa Sverige? Jag tycker så. Och jag klarar av barnen och möjligtvis jobba deltid, men inte mer.
Just nu behöver jag vila, men har ingen avlastning. Det får gå ändå.
Det sista för ikväll: Skam den som ger sig! Det kommer fixa sig. Positivt tänkande.
Fikadags
Igår var en suverän dag! Ja, de finns tydligen - även fast man glömmer av det periodvis.
Följde sonen till skolbussen på morgonen och bad en stilla bön om att allt skulle gå bra eftersom jag mutat med fika på cafét om han var med på simskolan. Förmiddagen gick och jag stirrade på telefonen som alltid ringer torsdag förmiddag, innan skolveckan är slut, för att meddela något olustigt. Den var tyst.
Så blev det. Att vänta med belöningar är sällan bra, de bör komma så snart som möjligt efter utfärdad prestation. Nu hade han väntat på fikat sedan dagen innan och skulle vi åkt en timme eller två, efter han kommit hem, då skulle hans tålamod vara bortblåst och cafébesöket hade blivit en mardröm.
- Vad heter du? undrar de.
Nu följer en föreläsning, om allt mellan himmel och jord, som aldrig tar slut.
- Åh, vilken charmig pojke! utbrister damen. Vilket härligt sällskap du har, du har alltid någon att prata med.
Varför skall allt vara så komplicerat jämt? Kan han inte bara svara rakt upp och ned utan allt lulllull runt omkring?
Idag skall jag ägna dagen åt minste sonen och gå på café, biblioteket och sedan måla klart hans rum. Det blir en lugn och harmonisk dag med andra ord. Åtminstone på den fronten.
Följde sonen till skolbussen på morgonen och bad en stilla bön om att allt skulle gå bra eftersom jag mutat med fika på cafét om han var med på simskolan. Förmiddagen gick och jag stirrade på telefonen som alltid ringer torsdag förmiddag, innan skolveckan är slut, för att meddela något olustigt. Den var tyst.
Jaja, assistenten ringer väl efter hon följt honom till bussen hem. Fortfarande tyst. Vad är nu detta? Varför kan jag inte klättra på väggar? Kedjeröka kan jag dock.
Det är nu jag börjar fundera om allt gått bra. Hoppas det är så. Jag vill åka och fika.
PANG! Ytterdörren slår igen. Han är hemma.
Tamdidamtamdidam. Jag skall inte fråga hur det har gått. Ifall det inte har gått så bra är det onödigt att visa några förväntningar så hans besvikelse blir ännu större.
- Hej gubben! tjoar jag och försöker vara neutral.
- Hej mamma!
Säg något då! Nähä, han kissar på toaletten. Tamdidamtamdidam.
- Mamma, vet du vad? Det gick JÄTTEBRA på simskolan idag. Det finns ett meddelande till dig, vänta skall jag hämta boken. Jag får gå på café!
- Vad roligt!
Shit! Jag börjar snart böla. Gladare än varenda lärka i skogen.
- Kolla här, säger sonen och står stolt och rakryggad, som i givakt, medan jag läser.
- Vad kul! Vad duktigt du jobbat. Vill du vi skall åka på en gång? undrar jag.
Så blev det. Att vänta med belöningar är sällan bra, de bör komma så snart som möjligt efter utfärdad prestation. Nu hade han väntat på fikat sedan dagen innan och skulle vi åkt en timme eller två, efter han kommit hem, då skulle hans tålamod vara bortblåst och cafébesöket hade blivit en mardröm.
En cocosboll, dammsugare och mazarin. Hur får barn plats med allt i sina små magar?
En äldre tant kommer in med en väninna och de börjar samtala med sonen.
- Vad heter du? undrar de.
- Vänta. Jag kan bokstavera. Jag heter X, sedan är det Y och sedan är det Z. Vad blir det?
- Heter du XX? undrar damen.
- Ja!
- Hur gammal är du då?
- Vet du vad? Jag kan räkna baklänges. 12, 11, 10, 9, 8, 7, 6. Han håller upp sex fingrar i luften och frågar om hon fattar hur gammal han är.
- Är du sex år? undrar hon.
- Ja.
Nu följer en föreläsning, om allt mellan himmel och jord, som aldrig tar slut.
- Åh, vilken charmig pojke! utbrister damen. Vilket härligt sällskap du har, du har alltid någon att prata med.
- Jo du, skrattar jag.
Varför skall allt vara så komplicerat jämt? Kan han inte bara svara rakt upp och ned utan allt lulllull runt omkring?
Vad jag var ytterst glad över var att han inte frågade mig om hon är en knasboll från jobbet. Han älskar nämligen att höra om allt tokigt de gör på mitt jobb, och jag berättar lite historier - utan att hänga ut någon. Men det är svårt för honom att fatta att man kan vara sjuk i huvudet och att man inte kan hjälpa alla dessa tosserier som händer.
Allt gick bra hela dagen tills barnen började leka Hela havet stormar, en poppis lek innan läggdags då sista energin skall ut. På eget bevåg, måste jag tillägga. Det slutar alltid med att de två mindre syskonen kommer bölandes och har ont.
Idag skall jag ägna dagen åt minste sonen och gå på café, biblioteket och sedan måla klart hans rum. Det blir en lugn och harmonisk dag med andra ord. Åtminstone på den fronten.
Ett samtal som gick en smula snett
- Du får inte skvätta vatten på XX i morgon, säger jag.
Glittrande ögon, ett stort leende och teaterapan gnuggar händerna av förtjusning och säger illmarigt: "Det är ju PERFEKT!"
Det är vid sådana här tillfällen man får vända sig om, gapskratta tyst för sig själv och tänka tyst att man har en störtskön unge, för att sedan säga att han får försöka vara kompis med henne - även fast han hatar henne. Samtidigt som man funderar över sin egen pedagogik att berätta för honom hur han skadar sin "fiende".
Summa summarum: jag borde aldrig ha nämnt hennes allergi. Det slog fel.
- Det tänker jag göra i alla fall! utbrister sonen.
- Nej, du får inte det. XX är allergisk mot klor som finns i vattnet i simhallen.
- Mamma, vad betyder allergisk?
- Det är när man inte tål något. Hon blir röd och får utslag som kliar.
Glittrande ögon, ett stort leende och teaterapan gnuggar händerna av förtjusning och säger illmarigt: "Det är ju PERFEKT!"
Det är vid sådana här tillfällen man får vända sig om, gapskratta tyst för sig själv och tänka tyst att man har en störtskön unge, för att sedan säga att han får försöka vara kompis med henne - även fast han hatar henne. Samtidigt som man funderar över sin egen pedagogik att berätta för honom hur han skadar sin "fiende".
Summa summarum: jag borde aldrig ha nämnt hennes allergi. Det slog fel.
Alla bör ha rätt att välja
Som ni kanske förstått av tystnaden på min blogg så går det inget vidare just nu. Personligen har jag själv haft flyt, men det går mindre bra för en annan familjemedlem som nyligen började förskoleklass och har slungats rakt in i skolans intoleranta värld med dess inkompetenta personal.
Uppdatering av senaste nytt:
Han har en idiotassistent som ingen kommer byta ut eftersom stödassistenter inte är till för något barn personligen, utan för hela gruppen. I praktiken är det givetvis inte så och tanten har gått och punktmarkerat honom sedan första skoldagen. Jag mådde dåligt av att se det, men tänkte att det skulle avta med tiden, att hon bara ville hänga med för att lära känna honom. Så var det inte, punktmarkeringen fortsätter och min son kommer hem och klagar på: "Mamma, jag får aldrig vara ifred i skolan. XX går efter mig överallt. Inte ens när det är fri lek eller när jag skall äta får jag vara ifred!"
Det är ett enda långt moment 22. Säger man att man kunde ha sagt dag ett att samarbetet mellan sonen och assistenten inte kommer fungera, då är man negativ och dessutom påverkar barnet till att tycka detsamma. Och man får höra att det säkert blir bättre med tiden - vilket man vet att det inte blir.
Assistenten ringer mig fortfarande varje vecka + skriver i meddelandeboken att jag skall prata med sonen. Vidare ringer hon och gnäller över att min son skvätter vatten på henne i badhuset - trots att hon är klorallergiker. Vad f-n gör kärringen i simhallen då? undrar jag, men yppar det givetvis inte högt. Och dessutom är det att lägga mer ansvar på ett barn som inte är mogen nog för att axla det. Och jag vet fortfarande inte hur allt urartade i simhallen, men när jag tog med sonen till badhuset några dagar efteråt, då fick jag knappt i honom i vattnet.
- Din son vägrar göra uppgifterna eller som vi säger, ringer assistenten och meddelar. Han säger att han bestämmer allt hemma och att ingen bestämmer över honom. Han får alltid som han vill.
En normal person kanske skrattar åt detta, som jag gör. Men jag garvade inte denna gången och det var för jag upptäckte att tanten faktiskt tror det är så som sonen säger. På senare tid har jag fått allt mer insinuationer om att hans bekymmer beror på hemmiljön. Och vem som helst kan räkna ut att det inte går att samarbeta under dessa förutsättningar.
Skall det vara så illa att människor tvingas flytta för att få bättre hjälp då det inte fungerar i skolan? Tyvärr är det så för många. Jag tycker det är bra att de funderar på en revidering: att staten skall ta över ansvaret för skolorna igen. Det gick inte så bra när de överlät ansvaret på kommunerna... Jag är den första att skriva under på det.
I morgon skall jag åter igen peppa sonen att gå till skolan då han säger att han är sjuk. Vara positiv och säga att det nog blir bättre denna dag. Skicka iväg honom och våndas tiden han är borta, kasta sig över meddelandeboken när han kommer hem, bli vansinnig över något som står, försöka lägga det åt sidan till barnen lagt sig, ligga sömnlös halva natten och bara längta till det kommande höstlovet. I morgon har han dessutom simskola och jag har mutat honom med ett cafébesök bara han sätter på sig simdynan och inte skvätter vatten på alla. Gud, vad gör man?
Uppdatering av senaste nytt:
Det blev ingen praktik på särskolan. De ville väldigt gärna ha mig där, men kvällen innan jag skulle börja, blev jag erbjuden ett 3 veckor långt vikariat på mitt arbete inom socialpsykiatrin och jag hoppade jämfota. Speciellt med tanke på att det är möjlighet till förlängning :-) Och i ärlighetens namn började jag få lite kalla fötter inför det där med praktiken. ADHD och förändringar, ni vet. Ny arbetsplats, nya ansikten och nya krav. Läskigt! Mitt gamla, trygga jobb kändes mer lockande och dessutom tjänar jag pengar på det.
Jag befinner mig i en mardröm just nu, eller det är snarare min äldste son som gör det och det smittar av sig. Mina tårar är slut, jag kan ej gråta längre, mitt hjärta värker konstant och huvudet går snart itu av spänningshuvudvärk.
Det är bedrövligt att se sitt barn komma hem från simskolan de har med skolan, och vara fullkomligt apatisk, paralyserad, traumatiserad, omöjlig att nå, inne i sin egna bubbla som det tog ända till kvällen innan jag kunde spräcka och vi kunde prata. Ändå klarar han inte av att tala om vad som har hänt, det är att begära för mycket. Man får pussla ihop fragment och lägga ihop som blir en någorlunda trovärdig historia.
Han klagar på ont i magen och säger att han är sjuk - för att slippa åka till skolan. Efter endast två månader i densamma.
Han har en idiotassistent som ingen kommer byta ut eftersom stödassistenter inte är till för något barn personligen, utan för hela gruppen. I praktiken är det givetvis inte så och tanten har gått och punktmarkerat honom sedan första skoldagen. Jag mådde dåligt av att se det, men tänkte att det skulle avta med tiden, att hon bara ville hänga med för att lära känna honom. Så var det inte, punktmarkeringen fortsätter och min son kommer hem och klagar på: "Mamma, jag får aldrig vara ifred i skolan. XX går efter mig överallt. Inte ens när det är fri lek eller när jag skall äta får jag vara ifred!"
"Fröknarna bara skäller på mig. XX (hans uråldriga stödassistent) är aldrig snäll mot mig. Jag hatar henne."
Det är ett enda långt moment 22. Säger man att man kunde ha sagt dag ett att samarbetet mellan sonen och assistenten inte kommer fungera, då är man negativ och dessutom påverkar barnet till att tycka detsamma. Och man får höra att det säkert blir bättre med tiden - vilket man vet att det inte blir.
Man föreslår ett byte av assistenten då samarbetet inte fungerar och förutsättningarna inte funnits från början. Då får man höra att assistenten minsann jobbat si och så många år med liknande barn och samarbetet är det inget fel på, det är man själv som har negativ inställning och överför det på barnet. Och just det här tycker jag är skandal på högsta nivå, ett svek mot alla barn som behöver extra hjälp. Varför?
Som vuxen går du och söker hjälp inom psykiatrin, du får prata med någon, det fungerar inte och du har rätt att byta terapeut/kurator/psykolog whatever. Du har rätt att välja din läkare. Går du på soc eller arbetsförmedlingen och hatar din handläggare, då får du också byta - även om det inte är poppis. Arbetar man som jag, inom psykiatrin, och man känner att samarbetet inte fungerar med en brukare - då försöker man undvika det och låta någon annan ha hand om denne som det går bättre med. Och är man då riktigt proffessionell (som jag *haha*) så skall man säga till när något inte fungerar, man kan inte samarbeta med sin klient och det blir inget gott utav det, inte för någon part. Man vet att alla inte fungerar med alla, men tyvärr gäller inte denna rätt för barn. Jag tycker detta är en viktig fråga och det är inte klokt att det ser ut så här över hela Sverige. LAS-ade kärringar är viktigare än barnens utveckling och välbefinnande. Skrämmande :-(
Assistenten ringer mig fortfarande varje vecka + skriver i meddelandeboken att jag skall prata med sonen. Vidare ringer hon och gnäller över att min son skvätter vatten på henne i badhuset - trots att hon är klorallergiker. Vad f-n gör kärringen i simhallen då? undrar jag, men yppar det givetvis inte högt. Och dessutom är det att lägga mer ansvar på ett barn som inte är mogen nog för att axla det. Och jag vet fortfarande inte hur allt urartade i simhallen, men när jag tog med sonen till badhuset några dagar efteråt, då fick jag knappt i honom i vattnet.
Senaste nytt är att jag skall skriva om jag märker att sonen har en jobbig dag framför sig. Eh!?! Visst kan jag skriva om ungen sovit lite och förmodligen är trött, men att sitta och skriva i den (om det inte är något speciellt som ex. sömnbrist) innan vi skall till skolbussen är att förvärra allt ytterligare. Han hatar meddelandeboken och skriver man sådant kan man kallt räkna med att allt kommer bli tusen gånger värre än det skulle blivit annars. Dessutom tycker jag det är en smula märkligt: jag behöver inga rapporter på jobbet för att veta hur någon mår. Skall man jobba med människor med problem måste man ha förmågan att kunna läsa av andra och agera utifrån vilket humör de är på. Kan man inte det bör man söka ett annat jobb på ex. ett lager.
- Din son vägrar göra uppgifterna eller som vi säger, ringer assistenten och meddelar. Han säger att han bestämmer allt hemma och att ingen bestämmer över honom. Han får alltid som han vill.
En normal person kanske skrattar åt detta, som jag gör. Men jag garvade inte denna gången och det var för jag upptäckte att tanten faktiskt tror det är så som sonen säger. På senare tid har jag fått allt mer insinuationer om att hans bekymmer beror på hemmiljön. Och vem som helst kan räkna ut att det inte går att samarbeta under dessa förutsättningar.
I min drömvärld samarbetar skola och familj. Skolpersonal är ödmjuka och vill lära sig, frågar föräldrar om tips och råd då det är mamma och pappa som oftast känner barnet bäst. Det blir enormt frustrerande då jag faktiskt jobbar med just sådan här problematik (och faktiskt är väldigt duktig och poppis på jobbet), har fördjupat mig i ämnet och dessutom läser om ADHD/Asperger på universitetet. Man blir reducerad till en nolla, till en tonårsmorsa som inte kan ett dyft om vare sig barn eller funktionshinder. Jag kokar snart över av ilska och frustration.
Jag slog vad med min bäste vän att de kommer lämna en anmälan till soc innan första året är slut. Vännen ville inte sätta emot för det är att slänga pengar i sjön. Så illa är det alltså.
För tillfället skriver jag på ett långt brev till rektorn och är inne på A4 nummer två. Jag började i torsdags, men har låtit det bero lite för jag var för arg och upprörd över det hela, det blir sällan proffsigt då... *flin* Inte för att jag tror att han kommer byta ut assistenten, men då har jag ändå satt ned foten och vill min sons bästa. Samt strategi bakom det hela: innan man vänder sig till Skolinspektionen skall man försökt alla vägar till samarbete och därför är jag tvungen att komma med lite förslag som jag får negativ respons på. Man skall behöva tänka på allt och bedriva någon sorts maktspel. Jag hatar det, men lyckligtvis brukar jag oftast få som jag vill i slutändan. Men då har det gått för långt att det ändå inte känns bra. Jag avskyr maktspel, pengar och politik. Det är det skolan står för och tyvärr får man agera därefter.
Skall det vara så illa att människor tvingas flytta för att få bättre hjälp då det inte fungerar i skolan? Tyvärr är det så för många. Jag tycker det är bra att de funderar på en revidering: att staten skall ta över ansvaret för skolorna igen. Det gick inte så bra när de överlät ansvaret på kommunerna... Jag är den första att skriva under på det.
I morgon skall jag åter igen peppa sonen att gå till skolan då han säger att han är sjuk. Vara positiv och säga att det nog blir bättre denna dag. Skicka iväg honom och våndas tiden han är borta, kasta sig över meddelandeboken när han kommer hem, bli vansinnig över något som står, försöka lägga det åt sidan till barnen lagt sig, ligga sömnlös halva natten och bara längta till det kommande höstlovet. I morgon har han dessutom simskola och jag har mutat honom med ett cafébesök bara han sätter på sig simdynan och inte skvätter vatten på alla. Gud, vad gör man?
Meddelandeböcker
Jag har lärt mig avsky något sedan en månad tillbaks: skolans meddelandebok.
Nytt i meddelandeboken: "Var vänlig och prata med sonen om att han skall lyssna på personalen." Det är bara någon månad sedan sist jag fick samma rekommendation. Jag blir snart skogstokig!
Diskussioner om allt hemmavid: "Vad händer om jag INTE gör det? Vad får jag om jag gör det?" Ungen är inte dum. "Hamnar barn i fängelse? Vad händer om jag skolkar? Kommer polisen om jag gör si eller så?" Konstant och om allt. Plocka undan tallriken efter dig. Nej! Ta upp saken du kastade på golvet. Nej! Nu får du gå upp så du inte missar skolbussen. Jag vill inte till skolan! Plocka upp dina byggsaker så får du spela datorspel sedan. Nej! Ikväll skall du duscha. Nej! o.s.v. i all oändlighet.
Ett spädbarn kryper från ena faran till den andra och struntar i föräldrars "Aja!" När de börjar gå klättrar de upp på allt, slår sig halvt fördärvade och upp igen. Total ignorans om vad de får och inte får. Dags att börja dagis och vägrar sitta i samlingen, sjunga eller göra vad alla andra barn gör. Det är roligare att testa gränser. Nio års helvete i skolbänken och total anarki.
Vad gör man som förälder? Sitter och rullar tummarna och väntar tills rycket har gått över? Nej, det är det inte många som gör. Hoppas jag åtminstone inte.
Man läser varenda bok i ämnena barnpsykologi, uppfostran, barnpsykiatri, barnpedagogik och tragglar sig igenom studielitteratur avsedda för yrkesverksamma inom kriminalvård, skola, socialtjänst o.s.v. Allt låter så bra och fungerar gör det ibland. Mycket av det är ren bullshit, om ni ursäktar.
Dagens litteraturtips för föräldrar till bokstavsbarn:
Christopher Gillberg: "Ett barn i varje klass: om ADHD och DAMP", "Barn- och ungdomspsykiatri", "Barn med DAMP/MBD", "Barn som inte är som andra"
Ross W. Greene: "Explosiva barn". Skall lägga beslag på "Vilse i skolan" så fort den går att köpa.
Sjöström/Paulsson/Jansson: "Boende och sociala sammanhang för människor med funktionshinder"
Hjelmquist: "Inre och yttre världar: funktionshinder i psykologisk belysning"
Britt-Inger Olsson: "Att se möjligheter i svårigheter: barn och ungdomar med koncentrationssvårigheter"
Mona Holmqvist: "En främmande värld: om lärande och autism"
Gerd Peterson: "Funktionshinder och strategier: om att hantera sig själv och sin omvärld"
Judith Lind: "Normalitetens förhandling och förvandling: en antologi om barn, skola och föräldraskap"
Karin Johannisson: "Diagnosens makt: om kunskap, pengar och lidande"
Henrik Andershed: "Normbrytande beteende i barndomen"
Vanna Beckman: "ADHD/DAMP", "En väg till fängelset", "Strider under hjärnåldern"
Tore Duvner: "ADHD", "Senso-motorisk träning", "Barnneuropsykiatri"
Lisbeth Iglum: "Om de bara kunde skärpa sig!"
Phyllis Anne Teeter: "Behandling av AD/HD"
Barbro Wiking: "Bråkiga barn"
Sverre Asmervik: "Att möta barn i behov av särskilt stöd"
Erik Wirkberg: "Lekfulla metoder - allvarligt funktionshinder"
Thomas Nordahl: "Att möta beteendeproblem hos barn och ungdomar"
Eva Kärfve: "Hjärnspöken: DAMP och hotet mot folkhälsan"
Kjell Ahlqvist: "DAMP"
Christina Axengrip: "Pedagogiska hjälpmedel för elever med DAMP/ADHD", "Pedagogiska strategier"
Björn Kadesjö: "Barn med koncentrationssvårigheter"
Annika Bengtner: "Varför vill ingen leka med Dennis?"
Jesper Juul: "Ditt kompetenta barn"
Kirsten Juul: "Barn med uppmärksamhetsstörningar"
Lara Honos-Webb: "Så lyfter du fram styrkorna hos barn med ADHD"
Eva Hjörne: "Att platsa i en skola för alla: elevhälsa och förhandling om normalitet i den svenska skolan"
Jag har plöjt igenom dem allihop och något har de hjälpt, men det existerar knappast någon universallösning.
Min lösning på skolproblemet: Låt alla LAS:ade kärringar gå i pension eller jobba i skolköket. Eller så kan de få en enkel bussresa till Ättestupan.
Har man barn som kräver medicinsk omvårdnad i hemmet eller dylikt, då får man hjälp av en undersköterska alternativt vårdbiträde som genomgått utbildning och utför arbetsuppgifterna på delegation. Men har kidsen bokstavsdiagnoser är det fritt fram för vilken idiot som helst att bli assistent - förutsatt att du inte finns med i något uppseendeväckande i brottsregistret. Skrämmande. De borde få hjälp under samma villkor som alla andra.
Nu har jag pratat med sonen. Fast jag tog inte upp vem som bestämmer i skolan. Han vet mycket väl att det är vuxna som bestämmer det mest elementära - trots sin stora besvikelse. Problemet förvärras bara om man ältar vem som bestämmer, och det beror på den lägre vakenheten dessa barn äger. Tjatar man sänker det barnets vakenhet ännu mer och den onda cirkeln är igång p.g.a. att orken och koncentrationen är som bortblåst.
Vad som är bättre: handikappanpassa undervisningen i små steg så de fungerar i skolan och slipper känna sig misslyckade.
Jag tycker inte det är konstigt att han vägrar göra arbetsuppgifterna i skolan: han fattar inte vad fröken menar eftersom man måste vara väldigt rak och enkel i kommunikationen med honom, frågar inte då han inte förstår eftersom han känner sig dum - blir arg på sig själv, hör nio andra barn i klassen prata så han ej kan koncentrera sig, misslyckas och fröken som gaggar om att han skall underordna sig skolans regler. Komplett kaos och utbrottet är ett faktum. Simpelt.
När barnpsykologen var där och hälsade på undrade han hur mycket enskild undervisning sonen får. Skolpersonalen tittade på varandra som om svarta mötte vita första gången och nej, det får han inte. Till råga på allt säger de att allt går så bra och de är så kompetenta. Hyckleri och självförnekelse på högsta nivå. Ursäkta mig, men han är inte där för att ge skolan kritik utan för att se hur sonen fungerar och se till att det flyter på, hur man kan göra saker bättre m.m.
Gudars skymning! Jag har inte kunnat svara på det där meddelandet i boken ännu, det skulle bli något snäsigt i affekt och det gynnar knappast samarbetet. Funderar på att skicka med "ADHD for dummies" så de vet vad de har att göra med. Uppenbarligen vet de inte det och mitt hjärta värker medan hjärnan kokar över.
Sista orden innan sömnen tog vid:
- Mamma, jag lovar att tänka på det där du sade om skolan.
- Vilket menar du?
- Att fråga fröken om jag inte förstår.
- Det låter jättebra gubben, och jag tycker du är himla bra.
Hotet mot arbetslösas hälsa
Det här är inget nytt: Enhetschef utnyttjade socialbidragstagare som slavar.
I princip varenda kommun i Sverige har meningslösa praktikcentra där arbetslösa skall lära sig yrken, s.k. kompetenshöjande aktivitet, och få bra referenser. Vad är det för yrke man lär sig månntro? Inget alls vill jag påstå. I min kommun får man lära sig att klistra etiketter på kryddburkar, packa diskmedelstabletter och disktrasor, klippa gräs, rensa ogräs, städa o.s.v. Det är inte speciellt kompetenshöjande. Inte för mig åtminstone. Om enhetschefer betecknar detta som kompetenshöjande för arbetslösa så vittnar det om en skrämmande värdering av människor som står utanför arbetsmarknaden. Det är nämligen samma uppdrag som Samhall utför i närliggande kommuner. Du kan ha läst till läkare, blivit arbetslös, och får sedan klistra etiketter som kompetenshöjande åtgärd.
Självklart utnyttjas alla dessa arbetslösa. De står och brer mackor för konferenser i kommunhuset där toppskiktet skall diskutera årets neddragningar. Man står och klär om arbetsmarknadschefens skinnfåtöljer som börjar bli luggslitna och givetvis betalar han inte något mer än materialkostnaden. Chefens polare behöver hjälp och arbetslösa slavar åt dem - billig arbetskraft.
Ofta får praktikanter utföra arbeten utan fullgott skydd. I denna kommun står arbetslösa och packar frätande diskmedelstabletter utan något munskydd eller andra skyddsåtgärder. Det finns ingen som helst information om hur hälsovådliga dessa tabletter är, åtminstone inte på arbetscentrat, men det finns det däremot på nätet. Om man läser miljödeklarationen på internet får man klart för sig att man skall använda handskar, munskydd och t.o.m. en beskrivning av hur ventilationen skall vara uppbyggd. Ventilationen är något de stackars arbetslösa klagat på under många år utan resultat. Den enda ventilationen som finns är att öppna ett fönster i den stora lokalen, och under vintern ställs det in en värmefläkt som gör det ännu svårare att andas. Helt bedrövligt och ett hot mot de arbetslösas hälsa.
När jag pratade med min handläggare på Arbetsförmedlingen sist insinuerade jag lite om detta och hur arbetsmarknadschefen här utnyttjar svart arbetskraft på sin egna gård. Hon hade en "känsla av att det inte står rätt till", men inget händer. Arbetsförmedlingar och socialförvaltningar runt om i landet hänvisar alla till praktikcenter för de skall göra rätt för sina bidrag. Om du går på soc och arbetar heltid betyder det att du får ut 21:-/tim efter skatt. Vad fan är det? Ett skämt.
Jag höjer därför inte på ögonbrynen då jag läser att, Mia Andreasson-Lidberg, enhetschef i Landskrona kommun, utnyttjar socialbidragstagare för att fälla träd på sin egen tomt. Det är vardagsmat och så det ser ut i varenda kommun i Sverige idag. De sparar och sparar och utnyttjar arbetslösa istället för att anställa. Det är en anledning till att jag nu väljer att praktisera på särskolan. De drar ned fruktansvärt på skolan överallt och de som hamnar i kläm är framför allt elever i behov av särskilt stöd. När det är för en god gärnings skull låter jag gärna skolan utnyttja mig för den saken. Jag gör det för barnens skull - och för min egen.
Det behövs en ny reform som ser över de arbetslösas rätt och bättre får ut dem i arbete. Referenser från praktikcenter är mer till en nackdel. En arbetsgivare blir skeptisk om du gått och slavat på ett idiotcenter under flera års tid. Det leder inte ofta till någon anställning. Rent statistiskt är det inte många som får något arbete efter dessa kompetenshöjande aktiviteter. Tvärtom.
Förutom socialbidragstagare utnyttjas även arbetslösa som går på a-kassa eller har aktivitetsstöd/utvecklingsersättning, även invandrare samt sjukskrivna tillhör denna kategori.
I princip varenda kommun i Sverige har meningslösa praktikcentra där arbetslösa skall lära sig yrken, s.k. kompetenshöjande aktivitet, och få bra referenser. Vad är det för yrke man lär sig månntro? Inget alls vill jag påstå. I min kommun får man lära sig att klistra etiketter på kryddburkar, packa diskmedelstabletter och disktrasor, klippa gräs, rensa ogräs, städa o.s.v. Det är inte speciellt kompetenshöjande. Inte för mig åtminstone. Om enhetschefer betecknar detta som kompetenshöjande för arbetslösa så vittnar det om en skrämmande värdering av människor som står utanför arbetsmarknaden. Det är nämligen samma uppdrag som Samhall utför i närliggande kommuner. Du kan ha läst till läkare, blivit arbetslös, och får sedan klistra etiketter som kompetenshöjande åtgärd.
Att ett företag får anlita kommunala praktikcenter samt Samhall för sin verksamhet, år efter år utan att anställa personal, är skandal: billig arbetskraft och ingen bryr sig. När man tar upp detta med enhetschefen får man till svar: "Om vi sätter press på företagaren lämnar han oss och lägger ut sina arbetsuppgifter till någon som är billigare." Jag trodde att man som enhetschef var intresserad av att få ut arbetslösa i jobb, inte att låta dem utnyttjas.
Om man skall anlita en arbetsledare för dessa arbetscentra ställs inte speciellt höga krav och i ärlighetens namn behövs det inte heller. Det ligger nära till hands att tro att man väljer någon av alla dessa praktikanter för arbetsledarrollen, eller att de åtminstone kan få prövotid några månader. Icke då. Istället rekryteras det internt och människor som redan har fast anställning får jobbet. Ren idioti och en svågerpolitik som är skrämmande.
Självklart utnyttjas alla dessa arbetslösa. De står och brer mackor för konferenser i kommunhuset där toppskiktet skall diskutera årets neddragningar. Man står och klär om arbetsmarknadschefens skinnfåtöljer som börjar bli luggslitna och givetvis betalar han inte något mer än materialkostnaden. Chefens polare behöver hjälp och arbetslösa slavar åt dem - billig arbetskraft.
I vår kommun drivs det bl.a. en second hand butik där människor tror att de skänker saker med en god gärning i hjärtat. Chefen och arbetsledarna har första tjing på dessa ting. Värdefulla föremål hamnar på deras kontor och säljs till dem själva för en billig penning, alternativt hamnar hemma hos dem utan någon betalning alls.
Ofta får praktikanter utföra arbeten utan fullgott skydd. I denna kommun står arbetslösa och packar frätande diskmedelstabletter utan något munskydd eller andra skyddsåtgärder. Det finns ingen som helst information om hur hälsovådliga dessa tabletter är, åtminstone inte på arbetscentrat, men det finns det däremot på nätet. Om man läser miljödeklarationen på internet får man klart för sig att man skall använda handskar, munskydd och t.o.m. en beskrivning av hur ventilationen skall vara uppbyggd. Ventilationen är något de stackars arbetslösa klagat på under många år utan resultat. Den enda ventilationen som finns är att öppna ett fönster i den stora lokalen, och under vintern ställs det in en värmefläkt som gör det ännu svårare att andas. Helt bedrövligt och ett hot mot de arbetslösas hälsa.
När jag pratade med min handläggare på Arbetsförmedlingen sist insinuerade jag lite om detta och hur arbetsmarknadschefen här utnyttjar svart arbetskraft på sin egna gård. Hon hade en "känsla av att det inte står rätt till", men inget händer. Arbetsförmedlingar och socialförvaltningar runt om i landet hänvisar alla till praktikcenter för de skall göra rätt för sina bidrag. Om du går på soc och arbetar heltid betyder det att du får ut 21:-/tim efter skatt. Vad fan är det? Ett skämt.
Jag höjer därför inte på ögonbrynen då jag läser att, Mia Andreasson-Lidberg, enhetschef i Landskrona kommun, utnyttjar socialbidragstagare för att fälla träd på sin egen tomt. Det är vardagsmat och så det ser ut i varenda kommun i Sverige idag. De sparar och sparar och utnyttjar arbetslösa istället för att anställa. Det är en anledning till att jag nu väljer att praktisera på särskolan. De drar ned fruktansvärt på skolan överallt och de som hamnar i kläm är framför allt elever i behov av särskilt stöd. När det är för en god gärnings skull låter jag gärna skolan utnyttja mig för den saken. Jag gör det för barnens skull - och för min egen.
Det behövs en ny reform som ser över de arbetslösas rätt och bättre får ut dem i arbete. Referenser från praktikcenter är mer till en nackdel. En arbetsgivare blir skeptisk om du gått och slavat på ett idiotcenter under flera års tid. Det leder inte ofta till någon anställning. Rent statistiskt är det inte många som får något arbete efter dessa kompetenshöjande aktiviteter. Tvärtom.
Upp till kamp
Rumble Fish
I början av åttiotalet såg jag en film som gjorde intryck: Rumble Fish med Matt Dillon och Mickey Rourke. Ända sedan dess har jag varit fascinerad av kampfiskar. Inte så intresserad att jag gått och köpt ett akvarium som måste städas och kräver tillsyn. Jobbigt.
Men nu för tiden har jag två akvarium hemma, mest för att brorsorna lättare skulle komma till ro då de skulle sova, och idag var det dags att införskaffa en ny mal. Då fick jag syn på tre pirayor i ett akvarium inne i zoobutiken. De var tingade och inte till salu. Lika bra var väl det eftersom de aldrig skulle få plats i de jag har hemma. Bubbelbadkaret? Hur som haver slank det med några andra fiskar utöver malen: kampfiskar. En röd, vacker hanne och några honor som sällskap. Varför har jag inte tänkt på denna art tidigare då jag köpt fiskar? Jag vet inte, men jag är glad över inköpet idag.
Kampfisk
Det är rogivande med akvarium. Jag kan sitta och kolla i timmar om det vill sig illa. Nu för tiden kan jag inte sitta och glo lika länge, men gott och väl någon halvtimme emellanåt när jag behöver lugn och ro. Och så fasligt jobbigt är det faktiskt inte att sköta om det. Men det är mindre kul när lillasyster i huset (3-åringen) bestämmer sig för att mata fiskarna med godis och slänger ned en trasig Bamse nalle som sprider ludd och geggar igen allt. Hon är värsta akvariemarodören :-( Ikväll har jag suttit och beundrat den fina hannen när han simmar runt, flirtar med honorna, blåser upp sig och spänner ut fenorna allt han förmår. En fröjd för ögat minsann.
Nästa gång får det bli ett akvarium á la gigantiskt. Då skall jag ha pirayor. De är helläckra. Och alla skall heta Regina.
Kulturtorka
Jag saknar kultur i mitt liv - även fast jag bor i en obygd som profilerar sig som kulturbygd och dessvärre inte har råd med en ny kulturchef - och bokade in lite evenemang framöver. Stadsteatern i Göteborg var mitt andra hem under den tid jag bodde där. Jag saknar det och nu får jag istället pendla dit för att gå på familjetillställningar. Det är i och för sig kul det också och mina barn älskar teater och att spela pajas.
Men först av allt: Walking with dinosaurs i oktober. Jag kan knappt bärga mig över att se kidsens uttryck när gigantiska dinosaurierobotar äntrar scenen :-D
På besök i skräckkabinettet
Först var jag på intervju på skolan och jag tror det hela gick bra - förutom det där då jag skall "making konversation", kallprata, och vad som helst kan hända. Jag hasplade ur mig något om skolor och statistik: att en skola anses som sämre om de har för många outbildade lärare, fastän en outbildad kan vara minst lika bra, eller t.o.m. bättre, men det är inget statistiken tar hänsyn till. Jaja, det är bra med självförtroende. *öh* Jag minns vad min far sade en gång då vi övningskörde i hans vita 740, och jag gnällde över att han lärde ut fel så jag fick ta körlektioner för att rätta till felen: "Det är så typiskt dig! Nu skall du börja mästra och lära mig att köra bil innan du själv har körkort!" Vad skall man säga? Han hade rätt.
Jag tror jag gjorde bra intryck på skolan och i så fall blir det praktik där, samt att jag kan hoppa in som vikarie när det behövs.
Vidare till världens bästa stad, Göteborg, för anställningsintervju numero två. Står och kedjeröker och dricker Red Bull för att lugna nerverna. Ahh! Varför skrev jag i ansökan att jag är rökfri? Jag kommer stinka som ett krematorium. Lakritstuggummina hjälper inget. Kan jag säga att jag fikade med en bekant tidigare som rökte? Om hon nu frågar vill säga. Men herregud, det är väl rökfritt på alla fik nu för tiden? Jaja, jag kan ha suttit hemma hos henne.
Jag stirrar i en spegel och ser förskräcklig ut. Varför tog jag ur piercingarna? Nu ser jag inte klok ut med fyra hål i ansiktet, dubbelt så många i öronen och ett töjhål som gapar tomt. Kan jag trycka i brunkräm så det inte syns? Äh, skit samma! Hoppas hon ser dåligt...
In på gården och letar efter 10C som inte finns. Jag hittar A och B samt 11-14. "Ursäkta, vart ligger 10C?" frågar jag en go göteborgare som till min lycka visade sig vara brevbärare. Postcykeln bredvid honom såg jag först efteråt. Uppmärksamhet är inte min starkaste sida. "10C finns inte", säger han och dubbelkollar med sin adresslista över distriktet. Förbannade telefonkatalog! Det står fel i den - JAG minns då inte fel!
Hittar rätt dörr på 10B och pratar med någon i porttelefonen. Två trappor upp, säger han och jag stolpar in i hissen och trycker på 2:an. När jag kommer ut finns det givetvis ingen med rätt efternam och jag går uppåt, inte på våning tre heller, men på våning fyra. Vad är detta, driver de med mig?
Ring ej på klockan, var god knacka! och jisses vad bra jag är som hann läsa det innan jag plingade på. Pluspoäng till mig. Kommer in i hallen och hälsar på en assistent som ser ut som en typisk torrboll. Sedan hör jag väsandet och blickar ut i en kal gravkammare. Är det här en skräckfilmsinspelning?
Ser hennes katt som verkar vara en lömsk jäkel som bara väntar på att bita mig i fötterna. Jag lockar på honom, men han skyr mig som pesten. In i köket och skall hälsa på brukaren som söker assistent. Shit! Hon är ju totalförlamad. Vad gör jag nu? Att ta i hand går ju inte. Lägger handen snabbt över hennes och presenterar mig. Sedan följer en tre minuter lång mardröm.
- Vaaa iii ddd eeeta? Assistenten översätter: Vad vill du veta?
Jag blir mol tyst. Vad f-n är det här? Jag vill inte veta någonting, det är hon som skall fråga ut mig.
- Jag kom hit för att hälsa på dig och se vad du behöver hjälp med, får jag ur mig långt omsider.
- Vet du vad Cerebral pares är? frågar brukaren.
- Ja, det vet jag, svarar jag och ler mot ett skelande monster som väser och rosslar sin sista vals.
- Vad är det då?
Nej, nej, nej! Låt mig slippa detta. Vad säger jag nu? Hjärnskadad? Det låter ju så hemskt, kan man säga det? Hjärndöd, vore en bra benämning i detta fall, men det fungerar ju inte heller. Störningar av muskelkontrollen då? Då tror hon jag blandar ihop det med MS. Låt mig åka hem och slippa den här skiten!
- Tja... man har ett allvarligt funktionshinder som gör att man behöver mycket hjälp i sin vardag, uttrycker jag det lite finkänsligt.
- HÖÖÖ, HÖÖÖ, rossel, host väs. Så kan man också se det, säger hon med assistenten som tolk.
- Har du bytt blöja på vuxna någon gång?
Frankensteins mamma med blöja? Vad är nu detta? Jag tänker aldrig i mitt liv byta en enda j-la blöja på någon som är över 5 år. Aldrig mer! Jag kan hjälpa dig på toaletten och stänga dörren.
- Jodå, det har jag gjort massor med gånger. Jag har arbetat i hemtjänsten under många år, spyr jag ur mig. Och jag kommer ALDRIG göra det igen!
- Vilken tjänst är du intresserad av?
Jag vill inte jobba här över huvud taget. Det har slagit mig varför de söker tre nya assistenter. Vem står ut i detta skräckkabinett? Jag ser en framtida depression och sjukskrivning flyga förbi utanför fönstret.
- Jag jobbar helst på natten, säger jag och hoppas jag slipper.
- Jag tror inte det kommer funka, säger ödlan.
Vad säger hon? Skall jag gå nu? Vi har ju knappt pratat med varandra. Åkte jag 25 mil fram och tillbaks för att bli utvisad efter tre minuter? Tydligen.
- Det är okej, säger jag och undantränger ett glädjetjut.
Jippie! Jag slipper mardrömmen! Nu skall jag fira med lite shopping!
Jag kom knappt ut ur lägenheten fort nog och jag sörjer verkligen inte att personkemin inte stämde. För vad hade jag gjort om hon hade velat ha mig? Jag hade inte ens kunnat vistas där på nätterna utan hörlurar för att slippa höra dödsrosslingarna. Detta är min värsta jobbintervju någonsin.
Dagens fråga: varför skriver de sällan i jobbannonser vad personerna har för funktionshinder och vad de behöver ha hjälp med? Ren idioti om ni frågar mig.
