ruBBergirl - the true story

Som trebarnsmor är jag livrädd då jag är ute och kör i detta väder. Även om jag själv alltid kört prickfritt gäller det inte för alla mina medtrafikanter. Tänk om någon får sladd och krockar med mig då jag är på väg till dagis för att senare ta mig till slavfabriken? Och om jag själv kör av vägen och blir stående ute i snön i över 3 timmar som de i Skåne?

Vem har ansvaret om jag trotsar SMHI och Vägverkets uppmaningar om att inte ge sig ut på vägarna - om man inte måste? Tar Arbetsförmedlingen på sig något ansvar om det händer något då jag är på väg för att praktisera halvtid och få ut pengar motsvarande en ynka arbetstimme? Knappast.

Skulle jag haft en riktigt jobb hade det varit en helt annan sak, men som arbetslös - förlåt, praktikant heter det ju, jag är inte arbetslös när jag deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program - borde jag få lov att stanna hemma och söka jobb istället för att ge mig ut i livsfarlig trafik alla normala (läs: Vägverket och SMHI) avråder ifrån. Men Arbetsförmedlingen är inte vettig, inte regeringen heller som dragit riktlinjerna för denna fånglägerpolitik.

För en gångs skull har jag en himla tur just nu: dottern har varit sjuk och nu är det storebrors tur. Inte för att det är roligt, men det kunde inte vara bättre tajming med tanke på vädret. Naturligtvis tycker jag fruktansvärt synd om dem som hostar, snorar och dras med ögoninflammation, men det känns nästan mer tragiskt att behöva riskera livet på hela sin familj bara för att åka till det kyrkliga fånglägret och praktisera. Dock får jag mer pengar i plånboken när jag vabbar med tanke på att jag får lägga 1/3 av slavlönen på bensinpengar till och från detta kompetenshöjande dårhus.

Och vem betalar skadeersättning på min bil om det händer något? Sådant har jag inte råd med och utan bil kan jag inte ta mig till praktik, då blir jag utan arbetslöshetsersättningen också. Fastän jag är arbetslös.

Åter igen efterlyser jag det där jobbet där man kan arbeta hemifrån och ha vilka tider man vill (läs föregående inlägg). Nu har jag varit arbetslös under 15 års tid och min arbetsförmåga är följande: fullt frisk, men orkar inte jobba heltid och är tvungen att vabba 3/4 av arbetstiden för jag har tre barn som smittar varandra ideligen.

Även om jag är frisk har jag en drös handikappskoder hos Arbetsförmedlingen och är berättigad till nystartsjobb så arbetsgivaren slipper betala arbetsgivaravgift etc. för mig - dubbla tiden jag varit arbetslös. Så blir jag anställd borde en arbetsgivare slippa betala denna avgift fram till jag går i pension... Vad nu detta skall vara bra för? Arbetsförmedlingen skakar inte fram företag som vill ha nystartsjobbare, dem får man leta upp själv. Man kan lika gärna slopa dessa meningslösa anställningsformer, de är bara på låtsas.

Och skulle jag bli erbjuden en OSA-anställning behöver jag inte ta den. Det är nämligen så att man inte längre behöver tacka ja till arbeten som genererar mindre än sin dagpenning hos a-kassan. Har man då högsta dagpenningen hos a-kassan behöver man inte ta en låtsasanställning som i denna kommun är 15.000:- före skatt på heltid.

Moment 22 politik. Jag är för evigt dömd att vara kvar i det här idiotiska slavträsket då alla vägar ut stoppas av regelverk.

Är du inom jobb- och utvecklingsgarantin, fas 1 & 2, skall du söka jobb och praktisera minst 75% av ditt arbetsutbud. Har man en schysst handläggare på AF innebär det att du praktiserar 6h/dag och söker jobb resterande 2h. Arbetssökandet uppgår då till 10h/vecka för någon som har arbetsutbud på heltid. I mitt område har de satt gränsen för söka jobb till 4h/v. på heltid. Eftersom jag endast praktiserar halvtid borde det innebära att jag har rätt till 2 timmars jobbsökeri/vecka. Så är det inte. Jag har ingen rätt alls att söka arbete.

Ponera att jag utnyttjar dessa 2 timmar för att söka jobb. Då skall jag ta mig från praktiken till AF, vilket tar ca 1/2 timme enkel väg, och 1 timme försvinner i körtid. Återstår en timme där man skall ha tur och hitta en ledig dator på AF:s förmedling. Har man tur kan man sätta sig och inser snabbt att här kan man bara söka jobb via Platsbanken (Sveriges största skämt) och inte surfa in på andra jobbförmedlingar.

Sedan skall man leta jobb, skriva personligt brev och bifoga CV inom loppet av en timme. Öh!?! Är det konstigt att arbetslösheten aldrig sjunker?

Det var bättre förr. Jag minns 90-talet då jag sade upp en fast anställning, seglade in på Arbetsförmedlingen och anmälde mig som arbetslös, hittade en utbildning bekostad av dem - och med anställningsgaranti inom kommunen efteråt, och gick ut med papper på kursstart. Jag behövde aldrig ens stämpla.

Nu finns det bara kurser för invandrare (åtminstone här omkring) och inget ont om dem, men ändå. Alla bittra svenskar fick applådera apatiskt då de mottog sina diplom för körkort, truckkort, undersköterskeutbildning m.m. under en midsommarfest i Arbetsmarknadsenhetens regi. Sedan gick vi ännu mer molokna tillbaks till slavfabriken och började leta efter brun färg att kleta på oss så vi också kom därifrån en vacker dag.

Nej, jag är inte rasist, men det bör vara lika för alla. Rolls royce ut i arbetslivet på gräddfilen medan man själv står vid vägrenen med konstant soppatorsk i en gammal Volvo.

Kanske borde jag börja köra plogbil då det är uppenbart att det inte finns tillräckligt med folk i denna yrkeskategori med tanke på att vintern lamslår Sverige år efter år. Finns det inget som fungerar i detta land längre?

Mer underhållande är det att läsa olika bloggar och kommentarer till Alexandras inlägg.

Någon frågade om man kan se exakt vem som döljer sig bakom en IP-adress och svaret är: NEJ. Det får inte ens polisen ta del av om personen inte är föremål för utredning, och knappt ens då.

Man ser på ett ungefär varifrån de kommer, vart deras server ligger. Sedan finns det alltid knep för spioner ;-)

IP-numret dyker upp och man ser vart servern ligger. Vad man kan göra är att googla IP-numret och ibland får man träff. En person kanske har skrivit något på nätet i sitt riktiga namn, lagt ut en annons någonstans etc. och googlar man då IP så får man upp dessa.

Sedan är det så att med en tracker syns sökvägen: har de hittat till bloggen via en annan blogg?, någon som skickat en länk?, vilka sökord de använt på google o.s.v.

Är det olika myndigheter syns det på adressen, ex: Västerbottens kommun (samt vilken enhet inom kommunen), Arbetsförmedlingen Östersund, Västra Götalandsregionen.

Sedan får man använda sunt förnuft. Skriver man ex. om en arbetsmarknadschef i Norrköping och man får besök från dennes verksamhet och därefter googlas detta namn varje dag (även julafton) från samma IP-adress så kan man utgå från att det är vederbörande själv som undrar vad som skrivs om denne på nätet. Såvida det inte är en stalker som finner stort intresse att googla någons namn varje dag och som dessutom är verksam inom samma enhet.

Är det en mindre blogg med få besökare, ex. en släkting, så vet man också vem det är om människan kommer till ens blogg via släktingens och dessutom har IP som rimmar väl med dennes arbetsplats.

Ja, det är en hel vetenskap detta och jag skall inte fördjupa mig mer i det.

Så NEJ, man kan inte exakt se just vem som skrivit något. Men ändå kan man det i många fall om nu inte människan är extremt försiktig - vilket de flesta inte är.

Sedan undrade någon om jag är friskförklarad eller ej och det är en knivig sak som ligger i betraktarens öga.

De första 28 åren var jag frisk på pappret. Sedan hade jag depression och panikångest. Efter det fick jag diagnos Borderline som 30-åring och två år senare led jag endast av generaliserad ångest - vilket alla människor har. Och som 38-åring fick jag diagnosen ADHD.

Om vi säger så här: det beror på vem som frågar om jag är sjuk eller ej. Vinner jag fördelar av att uttala en diagnos - då är jag sjuk enligt den diagnosen, ex. när man ansöker om avskrivning av gamla skulder från ett gammalt dysfunktionellt liv. Blir det nackdelar av att yppa en diagnos, som om jag skulle kläcka ur mig det på en anställningsintervju, så har jag definitivt inte någon sjukdom.

Men för att svara på frågan själv: Nej, jag är inte sjuk. Det är omgivningen som är det ;-P

Jag är som jag är och har alltid varit. Att passa in i ramarna är något jag aldrig eftersträvat, men för den sakens skull är jag inte kriminell.

Skillnaden från förr är att jag numera vet vad som förväntas av en människa: hur man skall uppföra sig, vad man kan säga och vad man håller tyst om, vilka värderingar och normer som gäller o.s.v. Man kan säga att jag numera är "socialiserad" från att ha varit missanpassad i ett tidigare liv. Jag gör det som man förväntas av en normal människa. Och tro mig: Jag spyr på det!

Om det inte hade varit för jag är en småbarnsmamma så hade jag aldrig varit den jag är idag. För det känns som jag uppträder i forna "Gäster med gester". Ett spel för gallerian. Jag avskyr att vara "normal" och det skall vara lagom av allt.

När mina barn är myndiga och bestämmer över sig själva - då skall jag återgå till livet som dysfunktionell. Jag skall deltaga i debatter jag numera avtackar mig, och ventilera alla kontroversiella åsikter jag har. Vända på dygnet och få vara den nattuggla jag faktiskt är. Bete mig lite hur som helst och slippa tänka på att barnen kan ta skada av det. Isolera mig i en stuga vid havet och skriva böcker utan att behöva träffa trångsynta mammor för barnen behöver lekkompisar ;-D

Jag är inte sjuk, men andra kanske ser ADHD som en sjukdom. Det gör inte jag. Man pratar om koncentrationsproblem, och visst kryper det i kroppen efter en minuts föreläsning om någonting dödstrist, men samtidigt är jag mer hyperfokuserad än andra om det är något som är roligt. Tålamod med tråkiga ting har jag inte, men är det något fascinerande sitter jag kvar och löser uppgiften då normala människor gett upp för länge sedan. Ingenting är omöjligt och med en envishet som en åsna.

Man pratar även om motoriska svårigheter. Jaja, jag spiller kaffe på allt möjligt och skulle aldrig komma in på Balettakademien. Aerobics nybörjarpass kan jag gå varje vecka under flera års tid utan att någonsin hitta förmågan att koordinera rörelsena i det tempot. Jag lovar att en elefant dansar bättre än jag själv.

ADHD/DAMP/Borderline m.fl. anses "farliga" för myndigheter. Ni vet de där jobbiga typerna som gör anmälningar hit och dit och dessutom låter sin frustration gå ut över dem. Man bör se upp! Men är det inte mer normalt att anmäla någon för tjänstefel då de begår dessa? Tala om för vederbörande att nu agerar denne fel. Sådant förväntas inte normalpopulationen göra. De tiger och gnäller med grannen istället.

Man rekommenderar inte att bokstavsmänniskor umgås med likasinnade. Varför? På papperet är det för att det förhindrar god utveckling, man tar efter varandras problembeteende och förstärker dessa för att bli bekräftad o.s.v. i all oändlighet. Varför inte vända på det och tycka det är bra att dessa bokstavsmänniskor finner tillhörighet genom att umgås med samma skrot och korn? Man känner att man inte är ensam. Den enda vettiga anledningen jag finner till ovanstående påstående är att vissa helt enkelt är rädda för att dessa bokstavsaktivister skall gardera sig och bli någon slags mobb som utgör ett hot mot systemet... Vem är sjuk?

Nu svamlade jag mig ifrån ämnet igen. Min "sjukdom" eller mitt professorbabblande? Att hålla tråden är svårt när man har så mycket som vill ut ;-P

Kanske dags att göra en sammanfattning nu:

Jag är inte sjukare än vad vår regering är. Faktiskt är jag t.o.m. friskare än denna verklighetsfrånvända skara som befinner sig i masspsykos. Men jag är lite sjuk om någon kommer med jobbiga krav jag vill slippa. Då är jag sjuk. Lite lagom sådär. "Tänk på att jag har ADHD. Min uthållighet räcker inte till för detta. Jag får inte stressa."

Någon undrade om den "fria viljan" eller huruvida man har något val eller ej. Och det där får jag avhandla en annan gång. Hur det nu skall få plats i ett simpelt blogginlägg. Det är intressant och outtömligt.

Tydligen finns det något mjukningsmedel som heter ftalat och som finns i viss kosmetika, nagellack, parfym, schampo etc. Sedan mätte man halten av dietylftalat i urinen på gravida kvinnor och visade det sig att man hade hög halt fick barnen kognitiva problem såsom: koncentrationssvårigheter, aggressionsproblem, asocial personlighet och depression.

Jag tror inte ett dugg på sådana här studier. Kanske hade kvinnorna större benägenhet att göra sig vackra för att de ville väcka uppseende (ett typiskt ADHD-drag)? Eller så kanske papporna hade dessa personlighetsdrag? Vad vet jag.

Hur som haver. Vad spelar det för roll? Om ett barn har ADHD eller ej är helt irrelevant. Det framställs nästan som om det vore en sjukdom att äga dessa personlighetsdrag. Något hemskt som man skall akta sig för.

För mig är det ingen sjukdom, inte ens ett psykiskt funktionshinder som det så fint kallas. Det är en personlighetstyp man valt att sätta bokstäver på. Och finns det något härligare än dessa galna professorer som inte passar in i ramarna? Jag hade hellre sett fler av dem.

Schamponera mera för bövelen! ;-)

I tidigare blogginlägg har jag skrivit om en viss arbetsmarknadschef som gjort bort sig. Sedan dess har denne f.d. chef läst min blogg som om dennes nyhetsvärde fortfarande är aktuellt. Det är det inte. Nyheter kommer och går. Tiden i rampljuset dessa dagar har förkortats drastiskt. Annat var det förr.

Efter ett blogginlägg jag skrivit fick jag en tarvlig kommentar om att jag är en av samhällets parasiter. Det roar mig att läsa sådant och speciellt då det blir på låg nivå från en som förväntas (rättare sagt: förväntades) hålla en hög nivå.

Jag slutar aldrig att fascineras över internet. Speciellt eftersom jag tillhör den generation som växte upp utan kabel-TV och de enda nyheter man hörde talas om var det som stod i tidningarna eller förmedlades via nyhetsuppläsarna i televisionen. Man skrev brev och fick svar någon vecka efteråt. Pratade man i telefon fick man snällt sitta på sin plats innan de trådlösa telefonerna gjorde entré.

Och för 15 år sedan skaffade jag min första egna internetuppkoppling. Det var lyx minsann! Lika många år senare kan man sitta och skriva dravel på sin blogg och upptäcka att allt från statsorgan, tidningar och myndigheter till försupna släktingar hittar min sida på diverse olika sätt.

Förr kunde man sitta på puben och snacka skit om regeringen, om man nu är lagd åt det hållet, och rappakaljan nådde aldrig deras öron. Nu skämtar man till det att man borde trycka upp darttavlor med Reinfeldts nuna på och vips är regeringskansliet, försvarsmakten och polisen inne och läser vad man skrivit.

Det är underhållande samtidigt som jag inte kan förstå deras kontrollbehov. Räcker det inte med en blick på denna sida för man skall förstå att jag inte utgör något terrorhot mot vårt vackra land? Tydligen inte eftersom de återkommer.

Naiv är inte ett epitet jag tillskriver mig själv. Men jag börjar tro att jag är det, åtminstone ibland. Man försökte nämligen uppfostra mig till att ha respekt, och inget ont i det då det var andra tider förr, för människor som stod högre på rangskalan än en själv, ex. läkare och löst folk såsom myndighetspersoner. Det gick inget vidare som ni kanske förstår ;-P Jag har respekt för de som bemöter mig med respekt. Uteliggare eller kung spelar mindre roll i sammanhanget. Samtidigt drar jag mig inte för att kritisera människor i maktposition om de begår tjänstefel eller något annat opassande. För hur skulle det se ut annars?

Att be rektorn fara åt fanders som tonåring var kanske inte det allra bästa, men när man tänker på det så förtjänade han det. När man blir äldre blir man, förhoppningsvis, mer subtil och konstruktiv i sin kritik. Man använder sig inte av svordomar eller kommer med personliga påhopp då man blir arg.

Just därför känner jag mig uppåt idag: att en f.d. chef sjunker så lågt och visar sitt rätta ansikte. För de är faktiskt inte mer än människor, och till råga på allt sjunker de ned på en nivå lägre än mig själv som är samhällets bottenskikt för tillfället.

Så är jag en parasit? Ja, i ditt öga, är jag benägen att tillstå. Och jag kan inte låta bli att undra om den f.d. chefen gått och blivit samhällsparasit själv eller om fallet dämpades med en fallskärm?

Helena Rivière (ledamot i socialförsäkringsutskottet) och Gunnar Axén (ordförande i socialförsäkringsutskottet) skriver en debattartikel som inte är något annat än ett personligt påhopp. Moderatpack naturligtvis. Vad annars?

Alexandra har fått en remiss till psykiatrin och stör sig på att gå dit, är deras argument till att hon faktiskt är frisk och kan jobba.

Ursäkta, men vem sjutton vänder sig till psykiatrin glad i hågen? Det normala är väl ändå att inte vilja gå dit. Och jag tycker inte det är ett dugg konstigt att Alexandra fått remiss dit för det här nya systemet kan ta knäcken på vem som helst. Snart behöver alla arbetslösa, sjukskrivna och socialbidragstagare remiss till psykiatrin för vi lever i ett land där det snart är omöjligt att ens andas.

Jag vet inget om anledningen till Alexandras sjukskrivning. Lika lite vet Rivière och Axén som friskförklarar henne via sin debattartikel. Men jag vet vilka risker det kan medföra för en mamma att vända sig till psykiatrin. Och nu syftar jag inte på hjälpen eller psykiatrin som sådan. Vi tänker ett steg längre istället: man blir utförsäkrad från allt och är för sjuk för att ta ett jobb, nästa anhalt är då socialtjänsten som ger bistånd. Här finns en hake för de som träffar på "fel" handläggare. Vill det sig riktigt illa kan handläggaren tycka att du är psykiskt skör p.g.a. att du får psykvård och socialtjänstlagen är väldigt luddig så den kan socionomer tolka lite hur de vill. I nästa steg kan det bli så att de får för sig att du inte kan ta hand om dina barn för du är psykiskt sjuk, enligt dem. LVU.

En del kanske tror att jag överdriver nu, men tyvärr fungerar det så på många håll i landet. Du får se upp så du inte bor på Gotland eller Sörmland om du får hjälp från psykiatrin och dessutom har med socialtjänsten att göra - de toppar nämligen listan på flest LVU i hela landet (mer än 2% av ungdomar mellan 13-17 år var omhändertagna med LVU under 2002-2008).

Lägg till det faktum att Alexandra inte vet om hon kan ge barnen mat varje dag och inte kan hämta ut medicin. Illa.

Har du meningsskiljaktigheter med din handläggare, eller personkemi inte uppstår, då kan barnen placeras. Tragiskt. Men detta skall jag skriva mer om i senare blogginlägg.

Så är det så himla konstigt att inte Alexandra vill hamna inom psykiatrin och socialtjänsten? Nej, det är helt sunt. Vad som är mindre sunt är att politiker ägnar sig åt påhopp på sina medbogare. Det är riktigt lågt. När satte vi en politiker i fängelse för tjänstefel sist? Det kanske är på tiden nu.

Och samtidigt är jag en smula glad för dessa två människor gör bort sig så fatalt. Det ser inte bra ut. Verkligen inte. Men framför allt ger det en skrämmande inblick i en moderathjärna som inte vet hur verkligheten ter sig. Det kan de lära sig på Kumlaanstalten.

Botten är nådd. Låt Gudrun Schyman få ordning på Sverige istället.

Själv skulle jag aldrig använda något med Porn star eller Playboy logo. Och att gå in på vad jag tycker om den snedvridna porrfilmsvärlden tänker jag inte göra här och nu.

Men vad hade jag tyckt om mina barns förskolelärare hade haft bilder av sig själva på nätet där de poserar med porrmössor? Antagligen hade jag skrattat och diskret kommit med råd till förskolan dagen därpå: "Jag såg din bild på nätet. Det kanske inte är så bra att posera i den mössan, eller ändra inställningarna i din användarprofil så inte vem som helst kan se den."

Kopplar de samman porr och pedofili? I så fall är de illa ute.

Och jag kan inte låta bli att undra om Peter Wallebo, vd för förskolan, aldrig har kollat en p-rulle. Antagligen har han det och då kan man tycka att även han inte är "förenlig med verksamheten".

Vad man gör på fritiden har inte med arbetet att göra. Fast det där beror i och för sig på vilket jobb man har. Det ser kanske inte så bra ut med politiker som krälar i rännstenen och fyllekissar på golvet om lördagskvällarna...

Hade han haft på sig mössan på förskolejobbet hade jag kanske tagit av honom den och undrat hur sjutton han tänker. Men på Facebook? Svar: nej. Och hade jag ringt rektorn? Nej.

Norge är inte kloka. De har förbjudit Amerikansk staffordshireterrier, Amerikansk Pitbullterrier, Dogo Argentino, Fila Brasileiro och Tosa Inu - även blandningar med någon av dessa raser i sig. Hur man nu skall kontrollera detta? Genom en blick eller kostsamma efterforskningar?

Det finns ju faktiskt en hel drös andra raser som de inte förbjudit som ex. Dogo/Presa Canario, Cane corso, Dobermann, Rottweiler, Schäfer, Bulldogs o.s.v. Och det är väl en himla tur det. Jag hoppas de tar sitt norska förstånd och brukar det till att häva rasförbudet någon gång. Att ägare felar och har brister är inte hundarnas fel.

Inne i huset och ute i trädgården huserar katter högt och lågt. Det står diskbaljor med kattmat och kattlådor där de kan utföra sina behov.

Vi gick in och hon berättade att det är så kallt att hon fått stänga till alla rum förutom vardagsrummet och köket. Det bildas is på insidan av fönstren och hon sov numera i soffan.

På utsidan stod en infravärmare på full sprutt. Även om jag är djurvän kunde jag för allt i världen inte begripa varför människan inte tog in den istället för att slösa el rakt ut i den mörka vinterkylan.

- Katterna behöver värme här ute så de inte fryser, säger kvinnan med ett hjärta av guld. Nästan för snäll för sitt eget bästa.

- Va f-n, Bettan. Du kommer bli ett fall för pressen om 20 år, skrattar jag hjärtligt. "Kvinnan frös ihjäl på soffan inomhus medan katterna hade det varmt och skönt utomhus."

Jag hjälper hennes snubbe med bilen och när jag senare går in för att säga hej då till väninnan, då sitter hon och gråter.

- Vad är det? undrar jag förvånat.

- Tror du jag tycker det är roligt när du kallar mig ding i huvudet? undrar hon snyftande.

- Vad då? Det har jag väl inte gjort? Jag tycker inte du är knäpp. Vad menar du? Vad är det nu? Hon måste ha abstinens eller så har killen varit dum. Uppenbarligen är hon inte helt stabil just nu. Här gäller det att tassa på tå.

- Ja, jag vet att vi söp för mycket och då blev det en himla massa kattungar. Jag försöker bara vara SNÄLL, och där skar sig rösten och hon gråter ännu mer.

När polletten trillar ned känner jag mig fruktansvärt obekväm. Jag avskyr att vara roten till det onda människor bölar för. I grund och botten är jag väldigt snäll och vill alla väl, men jag har som bekant inte guldstjärna i det här med socialisering, vett och etikett och inte heller är jag speciellt pedagogisk alla gånger. "En social katastrof" som min lillasyster skämtsamt brukar kalla mig. Lägg ihop det med en stor portion rå göteborgshumor så kan vem som helst börja gråta när jag bara försöker vara käck och rolig.

- Jag vet att du är snäll. Du tar hand om katterna på bästa sätt och de har det toppen hos dig. Det var inte så jag menade. Du är inte ding, du är kanonbra. Det var bara ett dåligt skämt alltihop. Jag ber om ursäkt.

- Fattar du inte att jag tycker det är jobbigt när du aldrig kan vara seriös och skämtar om allt? Det är INTE roligt!

- Nej, nej, mumlar jag irriterat. Och det är nog jag som irriterar mig mest, men det går ut över henne. Jag skall bättra mig, jag lovar.

- Vi struntar i det här nu, säger hon.

- Ja, det tycker jag. Det var ett dåligt skämt och jag fattade inte att du skulle ta illa upp.

I bilen på vägen hem är jag fortfarande irriterad över att människor inte har humor. Och en smula trött på mig själv som har en inbiten göteborgshumor som jag vet inte går hem hos alla. Långt ifrån. Den sårar. Det stör mig och det är då jag längtar som mest efter denna underbara stad. För där har man humor minsann!

Pratade med min bäste vän, naturligtvis göteborgare, och berättade denna historia. Vännen tyckte jag kunde ha tröstat med: "Jag förstår att katterna är ett substitut för att du inte har några barn." En med humor minsann. Vad är det med denna göteborgshumor? Det går inte att vara snäll, men man föredrar att kalla den "rå men hjärtlig".

Med tanke på hur många av oss som i dag har betalningsanmärkningar så borde det inte vara en nyhet. Men det är bra att det lyfts fram. Om det nu gått någon förbi menar jag.

Att ha betalningsanmärkningar innebär att du inte kan hyra en bil. Ja, du kan inte ens hyra en släpkärra. Jag får exempelvis stuva in en lös kubik ved åt gången i min kombi, istället för att låna ett släp mot betalning och hämta flera kubik på pall som hade varit mer ekonomiskt och bekvämt.

Jag har en bil, men den får jag inte behålla om jag skulle bli sjukskriven. Då spelar det ingen roll att jag bor i bushen utan kommunikationer och behöver fordon för att barn skall till dagis, läkarbesök, tandläkare, BVC etc. Inte heller har jag rätt att åka och köpa livsmedel om jag blir sjuk. Men eftersom jag slavarbetar åt staten får jag behålla min gamla Volvo. Det räknas som försörjning genom "arbete" och dit måste jag ju.

Slutsats: när man gratisarbetar åt staten får man ha bil, men samma "arbetsgivare" godkänner inte om jag blir sjuk och barnen skall få mat på bordet. Sinnessjukt!

Inte heller får jag ha en bil som är värd mer än 15.000:- Om jag har ett fordon som är värderat högre, då mäter de ut den. Och skulle det bli löneutmätning får man inte räkna in bilunderhåll såsom bilreparationer. Vad man nu har för nytta av en bil som man inte har råd att laga då den strejkar?

Bilförsäkring är svindyrt att teckna, om man hittar något försäkringsbolag över huvud taget som vill ha en skuldsatt som kund. Det var inte roligt att sitta hos bilhandlaren med nyinköpt bil och han satt och ringde runt till flera olika bolag för att försäkra den så jag kunde köra därifrån. Nekad. Det var både pinsamt och kränkande. Och nu sitter jag med en bilförsäkring som är svindyr - trots att jag kört prickfritt under alla år.

Att få bostad med betalningsanmärkningar är lika med kört. En gång mailade jag ca 400 bostadsbolag runt om i södra Sverige, bönade och bad, sade att jag kunde deponera en hel årshyra i förskott. Nobben överallt! "Man vet ju inte vad det är för folk man tar in som hyresgäster", sade en hyresvärd åt mig i telefon.

Telefonabonnemang kan man glömma, köpa något på avbetalning likaså och skall man få pengar av banken får man råna den istället för låna.

Som om inte detta vore nog är det dessutom svårare att få jobb med betalningsanmärkningar. Säg att du har utmätning av din lön och det är arbetsgivaren som ser till att pengarna kommer till fogden, blir det då något fel - som att de glömmer dra av på dina semesterpengar du får retroaktivt - då är det plötsligt arbetsgivaren som är skyldig kronofogden dessa pengar. Det är arbetsgivaren som felat, inte du. Och sådant besvär vill inte arbetsgivare dra på sig. Då är det bättre att anställa någon utan betalningsanmärkningar.

Sedan är det också så att en arbetsgivare inte tycker att skuldsatta ställer upp och jobbar över i samma utsträckning. Det är inte så konstigt då all övertid går rakt in på fogdens konto. Ingen vill slita ut sig gratis och hur mycket du än betalar in så minskar aldrig skulden, räntan äter upp dig.

Det är tyvärr inte bara skuldsatta försäkringsbolagen diskriminerar. Man kan inte ens skaffa en försäkring åt sig själv eller sina barn om man har varit "sjuk" någon gång i livet. Ja, t.o.m. talsvårigheter ses som en sjukdom numera. Att försäkra barnet redan i magen är det bästa alternativet.

Inte heller går det att spara åt barnen eller att de tar emot pengar av vänner och släktingar. Man kan inte äga något eller ha pengar på kontot som skuldsatt. Plötsligt skall barnen bli lidande för deras mammor och pappor inte har råd med alla krav.

Om du har skuldsanering får du göra dig av med djuren hemmavid. I förbehållsbeloppet ingår inte veterinärkostnader och mat åt de små liven, inga bilreparationer och att gå till tandläkaren är ett minne blott. Man får gå med tandvärk och gluggar i käften för man inte har råd med denna, numera exklusiva, behandling. Ursäkta, men jag trodde tänderna var en del av kroppen och varför har vi inte högkostnadsskydd hos Folktandvården som vi har på vårdcentralen? Hur kan tandvård vara något för de rika? Istället får man låta det gå till tandröta med eventuella nervsjukdomar som följd - då bekostas det plötsligt av landstinget - och man hoppas att man blir fullt återställd efteråt, vilket inte alltid är fallet.

Summa summarum: livet blir otroligt mycket dyrare för den som har betalningsanmärkningar. Man får kostsamma försäkringar, får hyra bostad svart till ockerpris då ingen annan vill hyra ut, köra runt i risiga bilar som man måste byta ut med jämna mellanrum då man når en gräns där det inte är lönt att reparera dem mera, man får ringa taxi om man blir ståendes mitt ute i ingenstans och glömma alternativ som fri hyrbil vid bilreparationer. Jag får inte ens bilbärgning, i så fall får jag ringa någon bekant med bogserlina och hoppas på det bästa.

Antiklimax: jag jobbade och betalade av massa skulder. Det kändes riktigt skönt. Men det finns nackdelar och det är att jag behåller aktivitetsstödet (de tider då jag ej jobbar utan klassas som arbetslös) vid timanställning och således har jag två arbetsgivare. Resultat: en restskatt som heter duga.

Det blir ett moment 22 av alltihop. Med facit i hand hade det nästan varit bättre om jag bara slavarbetade för när jag tjänar "egna" pengar ökar alla andra skulder såsom restskatt, återbetalning av CSN-lån och även återbetalning av bostadsbidrag. Det kostar mer än det smakar att arbeta. Ett helt sjukt system som man aldrig blir befriad från.

Och så skall jag bli lite kontroversiell så här på slutet. Ja, jag tycker också det är fruktansvärt med Haiti och hade gärna donerat pengar om jag hade några - vilket jag inte har. Ingen bostad, ingen mat, ingen sjukvård eller mediciner o.s.v. Precis som det är för många hemlösa i vårt land. Skillnaden är att på Haiti är de flesta i samma situation. Det råder misär. Lika villkor. I Sverige bryr man sig inte om de hemlösa i misären som lever jämte människor med tjusiga hus, bilar, välfyllda kylskåp, värme, vatten och allt annat som verkar vara livsnödvändigt. Vem skänker pengar till dem eller försöker förändra deras situation?

Skall jag vara riktigt krass tror jag det är värre att leva ett futtigt liv bredvid sina rika grannar än att leva i fattigdom där alla runt omkring har det likadant.

Det är insamlingar hitan och ditan. Varför inte starta en insamling för att ge svårt skuldsatta chansen att börja om eller låta deras barn få en ärlig chans? Man får skylla sig själv i detta land - oavsett om du haft något val eller ej. Och vi skänker gärna slantar via internet för att känna oss duktiga och döva vårat samvete, för att senare hasta förbi hemlösa tiggare då vi stressar hem från jobbet. Utan att ägna dem en blick eller tanke. De är för nära inpå oss. Det blir obehagligt då. De får skylla sig själva. För vi lever ju i ett bra land under lika villkor. Eller?

Jag kan inte gå omkring och agera plit. Uppfostra vuxna människor som är beroende av mig för deras psykiska hälsa svackar. Och jag tål absolut inte maktmissbruk.

Samtal på kontoret:

- Chippen har blivit av med sin LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård), säger en kollega.

- Har han? utbrister jag förvånat och kan inte hejda min glädje. Vad roligt för honom!

Det blir alldeles tyst lite för länge. Vad har jag nu sagt för fel?

- Men han är ju farlig, fortsätter arbetskamraten.

- Va? Farlig? Hur menar du? undrar jag.

- Du vet väl vad han har gjort? fortsätter hon.

- Jaja, det där ja. Men det var väl inte så farligt? Och det är väl inte så svårt att räkna ut hur det hela har gått till, säger jag och vill helst försvinna ut genom dörren. Jag gillar henne, men jag gillar definitivt inte vart detta samtal barkar hän.

Chippen är en riktigt stor luns, lika go som en nallebjörn och med ett förstånd som en guldfisk. Tyvärr är han lite väl fascinerad av fordon och en dag gick det överstyr då han inspekterade ett blåvitt myndighetsfordon på lite väl nära håll. Man skall inte sitta i denna bil utan att bära uniform eller handbojor och det gick som det gick: handgemäng. Stor och stark man möter lagens långa arm. Och så där kan man ju inte bete sig: göra motstånd mot ordningsmakten. Det blev ett LPT.

Ett annat samtal på samma kontor:

- Rolle kommer kanske bli utskriven från rättspsyk. De tycker han är färdigbehandlad, säger vårdaren.

- Är det sant? Vad glad han kommer bli! Jag lovar att han kommer säga upp sin plats här med detsamma, säger jag.

- Det hela är ju inte klokt, säger hon.

- Med tanke på att de skriver ut honom för de inte vill ha in fler droger på avdelningen, då är det inte klokt. Men ärligt talat: han är ju inte motiverad att förändra sig. Det är meningslöst att hålla honom instängd, det leder ingen vart, fortsätter jag.

- Men tänk om han mördar någon?

- Va? Rolle? Vad har jag missat nu? Han är väl ingen mördare? Något sådant har jag inte läst i hans journal. Hon måste blanda ihop honom med någon annan.

- Ja, han kanske fortsätter med knark, säljer till någon som dör av det, säger hon upprört.

Och visst har hon en poäng där, men ändå inte. Vi kan omöjligt spärra in alla missbrukare på anstalt för att skydda resterande befolkning från att dö av droger. Missbrukare kommer alltid finnas, droger likaså, och man får hålla sig borta från eländet helt enkelt. Förbjuda det har aldrig gått och kommer aldrig att fungera heller.

Vilken kostnad det skulle bli att sätta alla pundare på hem - motiverade eller ej.

Vi hade en "våldsam" klient som enligt mig var en missförstådd Aspergare som totalt snöat in på astrologi. De flesta var rädda. Inte jag, vi kom väldigt bra överens och hade roligt tillsammans. "Han gillar dig och lyssnar på dig bara för du är rätt stjärntecken", kunde personal säga. Jag vet att de hade fel.

Man ville ha bort honom från boendet eftersom han ställde till bekymmer och "inte platsade in". Och det är klart att det blir jobbigt när det händer jobbiga saker mellan boenden i de offentliga utrymmena, då man hellre är inne på kontoret och skördar i Farmville eller gaggar strunt om sina kollegor.

Till slut blev det så att man helt enkelt struntade i att dokumentera positiva avvikelser i den sociala dokumentationen. Han skulle bort till varje pris och nu skulle man minsann skriva ned allt negativt som händer så man får iväg honom illa kvickt.

Det eskalerade och det kom påtryckningar från anhöriga till andra boende som undrade hur vi skulle kunna säkerställa tryggheten.

- Har du läst detta brevet från Kalles syster? Hon är inte klok och lika sjuk som sin bror! säger min kollega.

Jag läste och såg inget sjukt i det hela. Det var snarare konstruktiv kritik mot min arbetsplats och vartenda ord som stod skrivet, det var sant.

Man skulle ha samverkansmöte med den "besvärliga" klienten, där man skulle bestämma hur man skulle göra med hans boendeform, och jag undrade om han visste om det hela. "Vi säger det samma dag, annars oroar han sig så", fick jag till svar. Oron låg snarare i att han skulle tacka ja, komma till mötet och vilja bo kvar.

Till slut fick de i alla fall sin vilja igenom. Han flyttade. Utmobbad.

Jag ville bara skrika, ringa pressen och varenda ansvarig politiker. Men jag gjorde aldrig det. Istället hjälpte jag honom att packa och det var lite av ett hedersuppdrag.

Mer då? Jag skall lugna en patient som fått en läkartid samma klockslag människan äter middag varje dag, år ut och år in. Istället för att ändra tiden, som de borde gjort då det inte fungerar att rucka på tider med en starkt tvångsmässig individ, så får jag rådet: "Ge henne Theralen-droppar i mjölken!"

- Det kan jag väl för fan inte göra! snäser jag surt. Hon vägrar ju ta alla mediciner, det fungerar inte, fortsätter jag och spelar dum. Jag vill inte höra fortsättningen...

- Du säger ingenting. Ge henne mjölken bara. Hon märker inte det. Sofia har gjort det massor av gånger.

- Jag vill inte höra mer, säger jag. Jag tänker i alla fall inte göra det. Det är oetiskt, ett brott och jag finner inga ord. Mänskliga rättigheter verkar inte finnas här.

En kvinnodominerad arbetsplats där man snackar skit om varandra så fort tillfälle ges. Man läxar upp de boende och lägger sig i hur många sockerbitar de tar i kaffet, vilka tider de skall äta och sova på, hur mycket toapapper de skall använda och vilka tidningar de skall köpa. Vi får inte diskutera porr, religion, politik och andra saker.

Ett boende där man bor frivilligt. Där de boende bestämmer och betalar för sina sockerbitar. I praktiken får de göra hur de vill - så länge de inte skadar andra. Men där jobbar också en drös fruntimmer som gärna vill mästra och lära dessa psykiskt funktionshindrade att leva ett "så normalt liv som möjligt". Men det förutsätter att man utgår från vilken människa man har att göra med. Är det värdigt att säga till en 60-årig klient att sluta smaska när han äter och inte tala med mat i munnen? Nej, inte enligt mig. Det lärde jag mina barn och kommer definitivt inte försöka få en 60-åring att äta fint. De flesta av oss vet hur saker skall vara enligt normen, men alla efterföljer inte det. Och jag är ingen vårdare som försöker få psykiskt sjuka att sitta ned vid matbordet och leka lyckliga familjen.

Naturligtvis finns det mängder att säga om det här, men det räcker gott. Jag hoppas det finns något annat ställe jag kan jobba på där jag inte känner samma utanförskap. Det fanns dock arbetskamrater jag gillade att jobba med: två killar. De brukade inte smyga in på kontoret med sina kaffekoppar och diskutera mina senaste bravader som att t.ex. göra pulversås till middagen istället för riktig sås.

Efter samtal med chefen förstod jag att mitt förhållnings- respektive arbetssätt var det hon eftersträvade, men hon möter hårt motstånd från mentalskötare av den gamla skolan. Och där stod jag, åter igen, som en outsider och stred mot strömmen. Det gör jag hela tiden och att även göra det på arbetet blev lite väl mycket, även för mig.

Samtal med en kräsen 5-åring som helst vill äta köttbullar och pannkakor varje dag:

- Varför då? undrar lille guldklump.

- Därför att du inte äter ordentligt och då får du inte i dig tillräckligt med vitaminer. Kroppen blir JÄTTEGLAD om du äter dem, fortsätter jag.

En stund av allvarligt funderande följer medan han förvånat tittar på pillret.

- Kommer jag aldrig vara ledsen mera då? undrar han med stora ögon.

Det är lite svårt att hålla sig för skratt, men det går.

- Jo då, ledsen kommer du fortfarande vara ibland. Men kroppen kommer må bättre och man orkar mer om man får i sig tillräckligt med vitaminer.

Ja, jag vet: min humor är fruktansvärt dålig.

Samtal hos teraputen vs mentorn:

- Ja, det var kanske inte något bra ställe att landa på efter din svacka, konstaterar hon.

Blablabla och gnäll om  jobbpolitik, svågerpolitik, regering och mitt moment 22 liv. Rätt vad det är, när vi pratar om något jag för tillfället glömt av, säger hon med ironi i rösten: "säger hon som bluffade till sig en Borderlinediagnos".

- Du verkar ha svårt för att smälta det där, säger jag.

- Ja, det är ju hemskt med människor som inte är ärliga mot de som vill hjälpa dem, säger hon med fortsatt ironi.

Rätt vad det är kommer jag att tänka på en annan som manipulerat vårdpersonal. Så jag börjar prata om Thomas Quick, numera Sture Bergwall, som har ett fascinerande livsöde.

- Sture Bergwall har mitt fulla stöd. Jag är glad över att han fått resning, säger jag, som en för mig naturlig röd tråd i mitt svammel. Stackars människa!

Terapeuten höll med och sade något om viljan att bli sedd.

- Precis! HAN kan jag identifiera mig med. Inte dårarna på Pingstkyrkan, utbrister jag spontant.

Som tur är har min mentor mitt fulla förtroende och jag skulle bli oerhört förvånad om jag skulle läsa i min journal och se henne ha skrivit: "patienten kan identifiera sig mer med en seriemördare än med kyrkans vänner". Men, märk väl, med en terapeut som inte begriper sig på patienten (och gudarna skall veta att de är alldeles för många) så skulle det senare mycket väl kunna bli verklighet.

Hur som haver. Sture Bergwall var det. En människa med missbruk och psykiska besvär bakom sig. Mådde dåligt, låg självkänsla och ville bli sedd. Simsalabim! Över en natt var han rikskändis, fick belöningar, skaffade sig en identitet och för en gångs skull var han någon. Manipulerade vården och systemet som ingen annan tidigare gjort. Inte så svårt att förstå. Och inte utan att man blir imponerad mitt i tragedin.

Vad kan jag då identifiera mig med? Jo, känslan av utanförskap, dålig självkänsla, osäker identitet, viljan att bli sedd och längtan efter att må bra. Att ha ett fack att placera sig i så man vet sin tillhörighet.

Och det var det jag gjorde för ungefär 10 år sedan: skaffade mig en identitet.

Efter att ha mått fruktansvärt dåligt till och från sedan barnsben, tog en djup depression över då min far tog livet av sig. Smög vettskrämd in på bussen och tog mig till psykakuten där jag blev inlagd två dygn innan jag kom fram till att jag nog skulle friskna till snabbare hemmavid. Remiss till psykmottagningens öppenvård där jag bytte ut psykologer, socionomer och kuratorer på löpande band.

Jag skötte inte mina tider på mottagningen. Rättare sagt: jag skötte ingenting förutom mina två katter. Min läkare skällde ut mig flera gånger och jag började gråta och tyckte hon var fruktansvärd. Å andra sidan var det kanske inte så konstigt då jag kunde ringa upp henne 5 minuter innan hon skulle sluta sitt fredagspass och ta helg. "Du måste skriva ut nya recept på medicin åt mig. Jag har inga kvar."

Ibland hände det att jag fick åka till akutpsyk en fredag- eller lördag kväll, få tabletter över helgen till min läkare var tillbaks på jobbet och kunde skriva ut mer medicin. Slängde i mig ett piller, blev tillfreds och hävde i mig en vinare med väninnan och drog ut på krogen.

Så här i efterhand verkar alltihop helt sinnessjukt och totalt ansvarslöst. Och det var det. Jag vill helst glömma denna dystra period i mitt liv.

Min gamla läkare tröttnade på mig och ville bli av med mig. Hon tänkte skriva ut mig från mottagningen för jag misskötte mig. Nu fick jag panik och undrade hur jag skulle få tag på min antidepressiva medicin som hade gjort underverk. På den tiden skrev inte vårdcentraler ut den som de gör idag.

- Jag tror du har något som heter Borderline, säger läkaren och viftar med en liten pamflett av psykiatrisk karaktär. Typ gör det själv test - snabbdiagnostisering.

Hon läste lite och jag bad att få titta i den. Vissa saker stämde: som att jag hade hemskt humör åt ena eller andra hållet. Inga mellanting i känslolivet.

- Du har nog rätt, säger jag.

Plötsligt hade det trollats fram ett namn på besvärliga mig som under alla år undrat vad som felat. Alla långa promenader med min far vid havet då vi talade om livet, framstod nu som slöseri med tid. Här var hela min problematik skriven med 10 bokstäver som tar knappt 3 sekunder att uttala. Gud, vilken enkel lösning!

Hade jag inte hållit med min läkare så skulle jag varit utskriven utan piller. Nu fick jag istället en remiss till Borderline enheten. Det värsta av allt var att hon meddelade detta på förhand så egentligen hade jag inte så mycket till val.

På Borderlineenheten skulle man inte vara över 25 år, men de kunde ta emot patienter över denna åldersgräns om det verkligen var nödvändigt. Kontentan: det gällde att uppfylla diagnoskriterierna med råge eftersom jag var 25+

Jag fick tid några veckor senare och då var jag rejält påläst om diagnosen. Men jag tyckte inte att det svart/vita tänkandet stämde in på mig. Nog blev jag rosenrasande ibland och det tog en stund innan jag såg mer nyktert och kunde analysera händelsen, men så illa var det inte.

Efter första besöket fick jag en lunta papper med mig hem att fylla i. Och det gjorde jag. Är man hyfsat påläst kan man fylla i efter behag: vilken diagnos skall jag ha idag? Fyller jag i denna ruta hamnar jag på ADHD, här är jag borderlajnad och här äger jag en antisocial personlighetsstörning.

Någon vecka senare lämnade jag in papper med Borderlinekryss och fick genomgå ett bläckplumpstest. Och hur deprimerad jag än var kunde jag knappt hålla mig för skratt då jag hela tiden tänkte på när Al Bundy i Våra värsta år gör ett likadant test och får allt till känsliga delar av kvinnokroppen. Själv assoccierade jag till död, svarta tankar och annat borderlineaktigt. Resultat: jag hade borderline.

Ingen kontakt togs med anhöriga för att kolla om mina uppgifter stämde. Var jag verkligen sådan här?

Det kunde inte bli bättre just då. Sjukskrivning och i princip vilka mediciner jag ville ha. Terapeuten tyckte så synd om mig och det gjorde även min läkare. Plötsligt fick jag massor av uppmärksamhet och omtanke. Mycket vill ha mera och historierna blev värre och värre. Man tyckte fruktansvärt synd om mig och tack vare det fick jag mer medicin.

Efter ett tag träffade jag någon som jag höll kär och det går ju inte ihop med borderline. Till min stora lycka blev jag gravid senare och det var då problemen kom: hur skall jag bli av med den här diagnosen? Plöstligt fanns det inga fördelar längre, bara nackdelar. Nu ville jag inte vara en skvatt galen psykpatient som kunde manipulera sig till olika mediciner. Jag ville vara en god mor. Att vara det med borderlinediagnos går inte riktigt ihop och förmodligen hade de skickat in mig på ett kvinnohem om jag inte avvecklat kontakten helt abrupt.

Så jag rannsakade mig själv och mitt förflutna. Blev en god mor. Slutade vara psykpatient och blev sedermera friskförklarad - förutom lite "generaliserad ångest" som kunde motivera en längre sjukskrivning.

Även om jag tycker det hela är sorgligt skall jag nog vara glad för att jag inte valde diagnosen antisocial personlighetstyp eller något ännu värre: seriemördare. För jag är ganska säker på att om det var den diagnosen jag ville ha, då hade jag också fått den, med ännu värre slutresultat. Som tonåring läste jag mycket om seriemördare och det var nog en himla tur att jag inte hade någon psykhjälp under denna tid... då hade jag kanske varit granne med Thomas Quick.

Det är det här jag tycker är så tragiskt: det är alldeles för lättvindligt att få en diagnos och lura alla inom vården.

Och angående kritiken mot Säters rättspsyk så är jag övertygad om att den är befogad. Jag har valsat runt inom psykiatrin och jobbat i densamma, samt att många av mina vänner arbetar inom detta område. Och jag kan bara konstatera: maktmissbruk. Det var en stor anledning till att jag fick en svacka på jobbet. Jag klarar inte av sådant och om det skall jag blogga en annan gång.

Sture Bergwalls twitter

Resningsansökan (73 sid. långt pdf-dokument)

Utdrag ur hans patientjournal

Sonen har varit på kalas hos klasskompisar under jullovet. Jätteroligt, men vad det kostar! Att hitta något för upp till 60 kr går bara inte och nu har det landat på ca 90:-/present.

Det positiva i det hela är att det är en liten skola så de är bara 10 stycken i klassen, vilket blir 810:-/år för alla barnkalas. Och när hans småsyskon börjar skolan kommer siffran stiga till 2.400:-/år för att gå på kalas.

Är det verkligen rimligt att lägga ut 200 kr/mån för att ungarna skall gå på sina kompisars kalas? Rimligt är det kanske inte, men med tanke på hur kul de har så tycker jag nästan det är värt pengarna. Observera: nästan.